Jag gick och tänkte på det i helgen, och det kom upp i samtal med I igår också; hur viktigt det är att ha ett sammanhang där man trivs och kan vara sig själv. Familjen är förstås viktigast, men jobbet är också så otroligt viktigt.
Studietiden var för mig ett treochetthalvtårigt elände. I en klass med idel rödstrumpor stack jag som en irriterande borgerlig vagel i ögat på tjejerna, vars största uppgift var att få alla att inse att alla som inte tyckte exakt precis likadant som Gudrun Schyman likagärna borde utplånas från jordens yta, för allas bästa. Jag har inget emot rödstrumpor överlag, däremot har jag problem med människor som ser allt väldigt svartvitt. Är du inte med oss är du emot oss. Att försöka hävda sig i den miljön under så lång tid tror jag bidrog till att jag sommaren efter examen gick in i en djup depression.
Det och det faktum att jag skulle försöka hävda min existens även i det andra sammanhang jag befann mig, den kyrkliga miljön. Där jag var helt fel på andra sätt. För oandlig, för drivande, för social eller för ickesocial. Där jag manövrerades ut från uppdrag jag haft i ungdomsarbetet och annat för att jag inte passade in. Tyvärr sammanföll de här perioderna, och ledde väl till nån slags identitetskris.
Nåväl, vad jag ville komma till var iallafall att jag är hemskt glad att mina sammanhang nu ser helt annorlunda ut. Jobbet består av en salig blandning människor, men där de allra flesta gillar olikheten. Precis som föräldrarnas kyrka dit jag går ibland, senast med Nono igår. Att kunna vara sig själv utan att behöva censurera sig, så borde alla människor få ha det.
