social distansering

Det börjar bli tråkigt det här, sa jag till Snyggo här om dagen. Han är ju ganska asocial och tyckte inte det var nån skillnad mot vanliga livet förutom att det inte är ngn fotboll... 

Jag saknar att inte träffa vänner som vanligt (fast nu i takt med att vädret blir bättre kan man ju ses ute lite mer), att inte kunna träffa päronen och farmor eller åka t Småland etc. 

Känner dock att min egen fysiska hälsa är på väg tillbaka. Har inte tränat sen jag blev sjuk efter sportlovet, men snart tänker jag mig att åtminstone en rask promenad ska kännas överkomligt. Vår, börjar det ju bli på riktigt också. Ger lite mer ork och energi. 

hur man hade det förr.

Efter att ha läst gamla dagböcker drar jag mig nu till minnes hur kontakten med folk såg ut innan smarttelefonernas tid. 

Scenario 1.

Man fick ett sms en sen kväll med texten "du har mail!"

Man insåg att klockan var, låt säga 23 på fredagkvällen, att internetcafeet var öppet 10-18 dagen därpå vilket olyckligtvis sammanföll med arbete. På söndagen var internetcafeet stängt. Men på måndagen! Då kunde man om inte jobbet drog ut på tiden smita upp mot Österport och koppla upp sig för en tjuga.

I värsta fall fick man ringa Sara och be henne koppla upp sig på modemet hemma, gå in på ens mail, läsa upp mailet (tyst, så att inte HELA familjen blev involverad). 

Scenario 2: 

Man var kanske lite irriterad på honom och tänkte att nu baske mig får jag skicka ett mail och skriva att det här går inte längre, du behöver INTE bemöda dig med att höra av dig igen (sånt här kunde man inte ta på sms, det var ju dyrt och 160-bokstavsgräns). Så man knatade upp till internetcafeet och hackade iväg sitt mail. 

Dagen därpå ringde han kanske, ovetandes om mailet (för det här var, låt säga, i slutet av 90-talet då man inte höll på och koppla upp sig i tid och otid) och man avslutade sedan samtalet i vänskaplig ton men fick raskt lägga till att OBS OBS nu har du även ett mail från härom dagen som ligger och skvalpar, det kan du med fördel bortse i från!! Man hamnade så att säga helt i ofas i kommunikationen.

Scenario 3:

Att ringa till mobil var dyrt och fick ske i nödfall och en stor del av tiden när det kom till att ha kontakt med sina vänner och föremålen för ens romantiska trånanden gick åt till att planera NÄR dessa samtal skulle ske. I mina dagböcker kan man också tydligt se hur samtalen rangordnades, "pratade med N idag i 32 minuter (till mobil!!!)" 

Vilket då smällde väldigt mycket högre än låt säga 3 timmars samtal till fast lina.

Lite charmigt var det ju ändå. 

påsk

En annorlunda påsk, så här i Corona-tider. Efter att själv ha varit risig i 4 veckor blir det tyvärr inte mkt tränat heller, vilket ju annars är något man med fördel kan ägna sig åt i tider av social distansering, men orkade en promenad med lillebror &co igår iaf. Ser fram emot att bli lite piggare och starkare och kunna återgå till löpning och lite cykling framöver. 

Jag och Snyggo började med en ny serie på Svtplay igår, en dansk kriminalserie som heter DNA. Rekommenderas! Annars har det mest blivit familjehäng och god mat. 

Har jobbat 3 veckor på nya jobbet nu och det är så trivsamt och alla är så snälla och trevliga så VARFÖR kan jag inte släppa gamla jobbet? För att det har gått för kort tid? Eller för att jag fortfarande inte vet vad jag vill? Får ta kommande månader åt att  fundera på det, tänker jag. 

Med familjen ute på fotbollsplanen ska jag ta och ägna mig åt lite städning. Det lyckas alltid rensa hjärnan lite, tycker jag. 

nya böcker

Hemma igen. Har en för hög temp som inte ger med sig och ont i bröstet. Det tar emot att vara hemma när man i vanliga fall hellre tar en Alvedon och går t jobbet, men får lägga det egna åt sidan och inse att det inte är läge att vara egoistisk. Dessutom är jag fortfarande i fysiskt skick där det är en ansträngning att gå i trappor, så nu ska jag ta det lugnt här. 

Har läst en del på sistone, som vanligt. Två riktiga pärlor. 

Kristin Hannahs senaste, "Himmel över Alaska". Har väntat lite med den, eftersom jag ett par år senare fortfarande lever i en bokbaksmälla efter hennes roman "Näktergalen". Den boken utspelar sig under WW2 (surprise!) Medan den här är en helt annan typ av bok. Den här utspelar sig i Alaska, främst under 70-talet, och är en skildring om en rotlös familj som slår sig ned i ödemarken, om relationerna dem emellan och vad naturen och omgivningarna gör med dem. I likhet med tex Lisa Jewell och Hannah Ritchell så är Kristin Hannah en mästare på att skildra just relationer. Det är ett drama, ingen feelgood, men trots svåra ämnen som PTSD etc så blir den inte heller besvärligt mörk. Plöjde den från pärm till pärm och har nu en ny bokbaksmälla. 

Bytte sedan t annan genre när jag läste denna:

den senaste från Kristan Higgins. Betydligt mer lättsamt, men välskriven och engagerande. Detta är väl mer en klassisk feelgood, men tycker att Higgins i sina två senaste böcker har lite mer nyanser i det "feel goodiga" och boken berör också ämnen som otrohet och separationer på ett sätt som berör. Läsvärd, helt enkelt. 

Och så har vi en bok som jag för ovanlighetens skull inte läste ut:

Manhattan Beach av Jennifer Egan. Tokhyllad roman och jag förstår på ett sätt varför; språket är perfekt och jag kom på mig själv med att suga på formuleringar och meningar som var så otroligt bra. Ändå slutade jag efter halva, av den enkla anledningen att personerna i boken inte berörde mig överhuvudtaget. Jag struntade liksom i hur det gick för dem. Då får det lika gärna vara.