Så här ett par år senare har jag kikat på lite gamla inlägg och konstaterat att:
-nej, jag är inte lat. Bland annat. Återkommer till det.
Bakgrund: har känt mig lite hängig och låg nån vecka. Man ska ju ta hand om sitt inre barn lärde jag mig av psykolog två (Har bränt ut totalt tre) och därför förklarade jag för mig själv att detta är ju en del av mig, mitt psyke kommer alltid gå lite upp och ned och så är det inte mer med det, helt enkelt. För att visa mig själv detta tog jag med mig in på Bloggen, och hittar bland annat ett citat av Kristina Lugn som jag resonerade över 2014, "livet är ett sorgearbete. Om man inte inser det blir man aldrig lycklig". Fritt citerat.
Insåg när jag läste en del gamla inlägg också att jag, även när barnen var pyttesmå, alltid haft hundrafjorton järn i elden. Hur går det ihop med att jag själv ser mig som lite smålat? Jag läser om hur jag jobbar och roddar och springer varje dag och lagar god och nyttig mat från grunden. Hittade tom ett bildbevis på att jag lagat kålpudding. KÅLPUDDING?? VILKEN kvinna i 35-årsåldern (Ja, jag var ju det då, försöker inte dra bort några år här i smyg) lagar kålpudding?
Nu tror jag iof att jag HAR dragit ned på tempot sen dess. De senaste två åren har inneburit lärdomar som jag fortfarande smälter. Att alltid ha saker omkring sig kan också vara en flykt, och jag vill inte fly. Däremot vill jag gärna träna mer än vad jag för tillfället gör tex, men är typ alltid sjuk (ont i halsen f.n) samt har även en liten motivationsbrist. Men jag jobbar på det.
Snyggo är på Annan Ort och jobbar och själv hanterar jag barn på ett smidigt sätt med att låta barnen spela Mindcraft. Ska dock vara God och Pedagogisk moder nu och läsa godnattsaga. Samt meditera över Kristina Lugns ord.