Nej, februari är ju inte riktigt slut än. Men jag saknar ju bloggen lite, även om en paus var välbehövlig.
Senaste månaden har jag haft (har?) ett skov som har varit värre än på länge. Var sjukskriven i början, har sen jobbat men bara orkat med jobbet och barnen. De senaste dagarna har jag haft perioder om flera timmar som varit ok, och idag har jag tyckt att jag har hållit ihop hela dagen. Så idag är jag glad och har bestämt mig för att det har vänt!
Jag har ju alltid vacklat mellan att vara öppen med min sjukdom och att låtsas som att allt är som vanligt. Det jag minst av allt vill är att bli tyckt synd om, och därför tog jag en paus när jag kände att det inte fanns energi till något positivt. Nu har jag dock kommit igång lite lätt med träningen igen, vilket bara det gör att jag mår bättre. Har lite mer ork överlag, även om jag inser att det måste vara ok att dra ned på allt som inte är nödvändigt. Ska bli bättre på det. Ska bli bättre på att vila. Har alltid varit tacksam att jag till skillnad från många i min situation faktiskt både kan jobba och träna utöver familjelivet med allt vad det innebär, och har i ärlighetens namn senaste månaden varit börja gråta-skraj när jag insett att det inte är något att ta för givet, att det inte är något som säger att det alltid kommer att vara så. Ok om det inte blir så framöver så får jag deala med det då.
Nu tar jag en dag i taget, är glad över att dagen varit bra, att barnen är ok, att jag saknar Snyggo när han är på konferens (det visste jag iof redan), att barnens farfar kommer till helgen, att jag har så många kärleksfulla vänner omkring mig som undrar hur det står till även när jag inte bloggar :-), att jag har ett jobb som jag trivs med.
Sovdags nu!
