Utflykt

Att hämta nummerlapp i stan blev en hel utflykt, med god italiensk lunch och seven-11-picknick i Humlegården. "Vi behöver ingen skötväska med, för båda ungarna har redan skitit idag", förkunnade jag innan vi åkte. Enligt Murphys law låg jag sedan på golvet på toaletten hos italienaren, och försökte sanera diarreblöja med några medhavda våtsavetter. I övrigt måste jag säga att utflykten var mycket trevlig och incidentfri. 

Kompisar

Härlig morgon! Mest för att Snyggo är ledig. Klockan 6 tyckte barnen att vi hade sovit klart, och då är det ju bara att rätta sig. VÄLDIGT länge kvar till klockan åtta när närmsta butik öppnar, så att man kan få sig lite färska frallor till frukost. Men klockan blev ju åtta, lyxig frukost intogs och Hugo passade på att gå ut på balkongen och kika ut över dagis lekplats. "HEEEEJ IRIS!!!" Hördes han ropa så att det ekade ut över gården. 

Nu är vi på plats in town, ska fixa ut Snyggos nummerlapp inför morgondagens marathon. Hugo har redan börjat hejja intensivt och högljutt!

Shoppingdag

Ja kära nån, vilken lyx att få PROVA kläder i lugn och ro och inte bara rycka åt sig något oformligt plagg i all hast. Jag spenderade idag ett par timmar på Gallerian med mamma och Nora som smakråd och sällskap, slapp köra vagn och kånka på selen. Smakråd är jag inte heller bortskämd med, eftersom Snyggo vrider sig av obehag av blotta tanken att springa efter mig i butiker. En mamma är ju också bra på det sättet att hon säger vad hon tycker. Som när jag provade den där lilla lilla svarta byxdressen.

Mamma: ja... Den var ju.... Ja, vad ska man säga!?

Jag: ja, nej, jag vet inte riktigt... Den sitter kanske lite konstigt,.."

Mamma: " nej då, den SITTER jättebra. Men liksom, ja, när har man den...?"

jag: "det är väl kanske lite det som är frågan, men lite festligt sådär kanske med ett par klackar till?"

Mamma (som förmodligen tycker den är mindre än ett frimärke): "ja, den är nog skön en RIKTIGT riktigt JÄTTEVARM sommardag" 

Jag: "mm... Ja, det är ju frågan om man kommer använda den."

Mamma: "du kan ju ha den hemma! Ja, till att börja med lite sådär iaf." 

Haha. Jag köpte den och ska ha den hemma. Och kanske kanske vågar jag ha den nån mer gång.

En koll i morse visade att jag är 3,5 kilo från min målvikt. Därmed är jag också 3,5 kilo från mina favoritbyxor, även om jag testade och märkte att jag kom i ytterligare ett par Karen Millen-byxor nu, (dock gick det inte ens att tänka en tanke medan man hade dem på sig). Kör inte riktigt lika strikt kost nu, även om jag försöker tänka på att inte gå på kaloriplus för ofta. Målet är att framåt höstkanten vara klar med detta, nåt kilo i månaden vore bra. Vi får väl se hur det blir med det.

Hur som helst, nu sover båda (!!) barnen och snart vi med antar jag, Snyggo ska springa maran på lördag och är noga med sömnen så här veckan innan. Så noga man kan vara med två små under 2... Själv kollar jag lite vilka lopp jag ska springa i år, det lutar åt Kistaloppet, Hässelby, Topploppet, KK-joggen och kanske Bellmanstafetten. Helt fantastiskt att ens tänka tanken, inte ens fyra månader efter snittet. 

Jaha, då ska jag göra lite te och duka fram ett par chokladkokoskakor åt min älskling. Jag är ju lite medberoende här, som matminister och allt. Saltar nervöst lite extra och försöker skvätta ned lite grädde där det går, så om han inte klarar maran under tre timmar på lördag så är det nog mig vi ska skylla på.

Medikamenter

Hela familjen är djupt involverad i detta med Noras penicillin. Jag sitter framför hennes gunga och ger henne en liten skvätt i taget, och när jag pluttat in lite i hennes mun hoppar Snyggo och Hugo upp bakom min rygg och börjar vifta och sjunga så att hon sväljer av pur förvåning. Funkar ganska bra. Utan distraktion kräks hon upp medicinen igen och att hålla på så blir ju ingen frisk av.

Idag på eftermiddagen har det varit high chaparall här hemma. Kände mig dock upplyft efter en härlig lunch med min vän B, så det gjorde inte så mycket. Nu skriks det igen för fulla muggar, så jag ska se om det är dags att söva medicintagaren. 

fem apor

Igår började jag läsa "Ögonblicket", och förstod raskt att detta var en bok i min smak. Ett fantastiskt språk som uppmuntrade till eftertanke, en spännande intrig (ingen deckare!) som till största delen utspelar sig i Berlin några år före murens fall, en episk kärlekshistoria som gör att den hastighet med vilken man vänder blad närmar sig tusennittio, som svägerskan skulle ha sagt.

Nora har varit trött och sovit största delen av tiden Hugo varit på dagis, och jag har legat bredvid henne på sängen och läst och läst. Hann inte gå på toa, inte äta lunch, knappt andas. Fem i tre, när jag var tvungen att gå och hämta Hugge, slog jag ihop de drygt femhundra sidorna, rödgråten och snorig med håret på skaft. Boken får definitivt fem av fem apor. Har inte läst nåt så fängslande sedan jag i höstas läste Maria Dueñas fina "Tiden där emellan".

Infektion och en joggingtur

För en vecka sen skulle doktorn ha ringt om Noras prover, som togs för knappt två veckor sen. Idag kom det istället ett brev, att hon behöver antibiotika. Jaha, men för vad!? Brukar folk inte vilja veta det? Nu får jag istället ägna morgondagen åt att försöka få tag på doktorn, suck. Har försökt få i henne första dosen ikväll... Hälften kom upp... 

Har sprungit också, och är nöjd både med passet i förrgår, 5 km i 5.39-tempo (28.13) och dagens åtta km i 5.55-tempo (47.20). Milen under timmen känns inom räckhåll igen!

Shopping

Faster G pratade igår om en bra bok som hon just läst, blev nyfiken och åkte och köpte den nu på förmiddagen. Återkommer med en åsikt. Fixade även bandet på min nya klocka, så nu sitter den som den ska!

Firande ggr tre

Jaha, då har vi avslutat tre dagars firande av mamma, numera alltså sextiotaggare. Låter så gammalt, men tycker verkligen inte hon är gammal. Jag vet inte riktigt när folk blir gamla i min släkt, farmor blir tex 87 nästa  månad och är ung i sinnet och lyckligt nyförlovad med sin särbo, så himla skoj. Nej, gammal, det blir man nog först när man tillåter sig att bli det!?

Har inte hunnit tanka över från stora kameran så det blir ett par bilder på mina små pyjamasnissar istället, från ikväll när vi kom hem. Hugo är förvisso en vilding, men världens omtänksammaste storebror. Lycklig ikväll också när han efter en veckas tjat äntligen fått träffa sin favorit "Pfia"...

Min trogna support

"Ja men det blir nog bra," sa Snyggo efter lång tystnad. Refererade sedan till gästerna på kalaset då denna ska bjudas på; "tanter brukar ju gilla när barnen har varit med och gjort saker själva."

Vilken lustigkurre! Kanske ni tänker då. Han var dessvärre helt seriös. Men om han har rätt blir det ju iof bra ändå...

Nu ska jag och Nora snart åka och vara kökspersonal på mammas kalas. Först en springtur!

suprajs

Idag fyller mamma 60 år, vilket vi har firat med en liten överraskningsfest. Eftersom kalasen egentligen är i morgon och på söndag trodde mamma (?) att hon och pappa skulle fira ikväll, men vi ställde till med en liten surprisepicnic nere vid våran strand, och efter det blev det tårta, fiskdamm (är det kalas så är det), spel och lite Let´s dance hemma hos oss.
Nu är det dags att sova, men håll till godo med lite bilder så länge. Och en kram till syster E som inte kunde vara med. <3

Milspåret

Jag och barnen trotsade förkylningar och dåligt väder och åkte till stan ikväll för att kolla Milspåret. Att kolla på lopp är ju inte lika kul som att springa, men näst intill. 

En sån där jobbig en

man hinner med så mycket när man är hemma, sånt man aldrig annars skulle göra. Man blir helt enkelt en lite jobbigare samhällsmedborgare. Jag har denna vecka:

1) mailat KK-joggen. Det är så himla roligt att det på deras sida står att man inte får fortsätta loppet om man inte passerat sparbanken efter 60 minuter. Jaha, frågar man sig ju då, var i allsin dar ligger sparbanken? Och framför allt; hur långt in på banan är det?? På hemsidan skryter man om att man har ett av Sveriges bästa lopp, och det håller jag med om, men det är ju tydligt att informationen vänder sig till folk som bor i Katrineholm och har sprungit loppet 18 gånger, så att man har koll på markeringarna. 

2) mailat musikrecensent på Svenskan och frågat varför han i en artikel kallar Sinead O'Connor för "hen". Är det för att hon har rakat huvud och inte ser traditionellt kvinnlig ut?? Undrade jag irriterat (men trevligt, liksom). Fick svar snabbt. Det var ett experiment, kunde man säga. Eftersom hon är bisexuell och klär sig könsneutralt. (Jaha, och då kan man inte vara kvinna???) kanske var det ett tokigt experiment, menade han. Ja, det tycker jag nog att det var.

3) ringt ( ja käre min värld, här räckte det inte med mail) till posten och undrat hur i hela friden brevbäraren kan ställa ett paket med dyrbart innehåll UNDER lådan, när det inte fick plats I. Tänk om vi hade varit bortresta!? MYCKET upprörande, förklarade jag för den tillmötesgående kundtjänsttanten som skulle vidarebefordra informationen till rätt chef. Jag har sagt att jag vill ha återkoppling, blir spännande att se om jag får.

Vad paketet innehöll? Ett armbandsur från Karen Millen! Födelsedagspresent från mitt Snyggo, ska visa sen.

Ja, ni hör ju. Reta inte mig just nu, liksom. 

Törnrosa...

...skulle jag vilja vara. Planen var att lägga Nora tidigt och sen själv gå och sova. Nora sitter nu bredvid mig i soffan och låtsas vara superintresserad av Patrik Sjöbergs intervjuprogram. Själva skulle jag hellre se Biggest fetto om jag nu ändå måste vara vaken, men vad gör man inte för resten av familjen. Jaha, sen hoppas vi att Hugo sover längre än till 4.45 i morgon. Nu vet jag vad man gjorde med all tid innan man fick barn! Man sov. Helst sju timmar per natt.

Ytterligheterna

Igår kväll när vi kommit hem från utflykten var jag så snurrig i bollen och trött att jag mådde illa. La mig på sängen och grät en skvätt, försäkrade sen Snyggo om att så HÄR trött har jag aldrig varit NÅNSIN. 

Sen på kvällen åkte jag och hämtade kusin S på Arlanda, och då fick jag göra två saker jag gillar, köra bil och lyssna på alldeles för hög musik (helst r'n'b) och sen umgås med en kär vän. I den kvart det tog att köra hem, sen hoppade jag rakt i säng...

I natt blev det något mer med sömn, fem timmar, men  fem timmar i sträck!! Inte att förakta. Tack barnen. Sen lite hänga på jobbet efter en mysig morgonen med kusinen som slaggat i vardagsrummet,  och Hugo har gått runt här hela eftermiddagen och skanderat "Fia! Fia! Fia!" 

Nu på kvällen gick jag ut med barnen och väntade på Snyggo som skulle komma på cykeln från tåget. Kvällssolen lyste mellan björkarna, vattnet glittrade och jag hade Nora i famnen och Hugos lilla hand i min. Och då kom jag på mig själv med att tänka, att jag har nog aldrig i hela mitt liv varit lyckligare än nu.

Hur man kan få en eftermiddag att gå med väldig fart

Natten lämnade endel i övrigt att önska, och att ta itu med griniga barn när man själv bara sovit ett par timmar är ju ingen större hit. På eftermiddagen var vi dock bjudna till NTG på en smarrig sen lunch (har jag sagt att han är kock!? :) och sen åkte vi tillsammans till Mulle Mecks lekpark. Kaffe i termosen och glada barn, väldigt trevligt. På väg hem nu och känner mig alldeles snurrig i bollen, men det kanske man kan råda bot på om man får ett par nya timmars sömn i natt...!?

Trädkramaren:

Skänk en slant, sa han som tappade byrån

Lustigt, i nån vecka nu har flyktingpolitiken upptagit en stor del av min tankeverksamhet och jag har funderat på varför det inte finns en internationell samordning kring det här med asylsökande (mer än att alla länder hänvisar tillbaka till det land dit flyktingarna kom först...) därför gjorde det mig mycket glad att läsa i tidningen idag att en historisk reform för just detta går igenom i EU i juni, efter fjorton (!) års diskussioner. Dessa diskussioner hade helt gått mig förbi.

Varför är då detta så viktigt? Kan man fråga sig. Kanske för att Estland beviljade 20 flyktingar asyl förra året, och Sverige 12000...!?

Jag är stolt över att bo i ett land som tar emot flyktingar och jobbar för att integrera dem i vårt samhälle. Men jag tror också att om fler länder hjälptes åt, skulle situationen bli ännu bättre för dem som tvingas fly.

Var ännu en intressant artikel i dagens svenskan, om flyktingar från Syrien som flytt till Libanon. En pappa som burit sina två små barn i tio dagar, för att undkomma vägspärrar och annat. Jag kan inte ens föreställa mig den fasan, att behöva beskydda sina barn från krig. Det gjorde att det inte kändes så viktigt med de där nya nagellacken och vaddetnuvar som jag hade tänkt köpa, satte in en slant till Unicef istället. Det kan man för övrigt göra här.

Hugo har sin lediga dag idag (går numera 9-15 mån - tors) och vi har ägnat oss åt att städa. Sen ska vi ut i det fina vädret när han vaknat från sin middagslur, men tanken på att vara ute och sen komma in i en svinstia gjorde att vi gjorde den här prioriteringen. Nora är fortsatt ganska gnällig, men doktorn såg i onsdags att hon var röd i halsen, så kanske mår hon inte prima. Annars firar vi att hon idag för första dagen på tre månader inte var så täppt i näsan att hon behövde sova i bilstolen, utan kunde ligga i sin egen säng.

Jaha, det om detta.

Triss i typer

Idag var jag och Nora på föräldragrupp på BVC. En grupp för andra- eller tredjegångsföräldrar, som ska innehålla tre träffar. 

På föräldragrupperna man man urskilja tre typer av mammor.

1. Hon som ser detta som ett trevligt tillfälle att komma ut ur huset. Man får ta på sig lite vettiga kläder, och har även en anledning att borsta håret. Barnet är (hyfsat) helt och (kanske inte så) rent och man ser fram emot en trevlig stund utanför hemmets fyra väggar.

2. Hon som ser detta som En Slags Tävling, där man har chansen att visa att man är en hipp och piffig mamma. Naglarna är välmanikyrerade och håret lockat, barnet är uppklädd i den senaste kollektionen från Polarn o Pyret eller Geggamojja och man hoppas naturligtvis att barnet ska bli utnämnt till Miss BVC. 

3. Hon som Har Släppt Allt. Som kommer med håret på skaft (det är ju ändå bara andra mammor, de fattar) och utslitna leggings (det är ju ändå bara andra mammor, de fattar) och brösten åt alla håll så att barnet kan ammas fritt och när som helst (det är ju ändå bara andra mammor, de fattar). 

Den här gruppen bestod mestadels av kategori 1, vilket var trevligt. Men ändå, det enda vi har gemensamt de flesta av oss är ju att vi har barn i samma ålder, så några nya vänner för livet räknar jag inte med att få. På eftermiddagen var det förskolans dag med gemensamma aktiviteter på gården, såsom vårstädning och korvätning. Inte helt lätt att göra ett handtag när Nora var med, föga intresserad av att sova, men nån liten rabatt fick vi krattad. 

Inte så hippa, men glada för en trevlig liten utflykt.

Kvällsspaning

Det är definitivt mer drag i den här tjejen än vad det var i Hugo när han var tre månader. Här står (!) hon i soffan och spanar ut... Superstark är hon, vrider och vänder sig och drar i sina leksaker i gymmet. Kul att det kan vara så olika!

Pb

Även Snyggo slog på stort och satte PB, men på tio km i stället för en... Han sprang i B-heatet och blev tvåa på 37.05, prel tid. Kul! Men banankaka, hallå vad hade jag trott. Hade fullt sjå att hålla ordning på miniaporna.

Godingarna

Nu ska vi snart plocka ihop oss för att åka och kolla på när Snyggo springer 10000 meter på bana. Eftersom det är utomhus tänkte vi att vi kan göra en liten utflykt allihopa, även om det blir i lite senaste laget för Miniapan. En banankaka har konstruerats, för picknick ska man väl ha en sån här gång!? Vi som inte springer måste ju också ha nåt att göra...

Nej, det här duger inte

För ett tag sen började jag läsa den här:



och var då positiv till alla som frågade hur den var. Det är Johanna Mos tredje bok, men första deckare. Det märks att författaren är van att skildra personer och miljöer, och jag tyckte inledningsvis att den höll rätt så hög klass.

Men. Så kommer man längre in i boken, och den blir aldrig spännade. Jag tycker om man ska skriva en kriminalroman, att man bör ha bra koll på hur polisen jobbar. Deras miljöer och vardag och hur man nästlar upp ett fall, genom olika indicier osv, kan vara riktigt spännande. Om man INTE skriver på det sättet, om man liksom lämnar det polisiära åt sidan och bara låter sin huvudperson kommisare Bengt (eller vem det nu kan vara) åka runt lite på måfå och greja, då måste det vara vansinnigt spännande för att man ska kunna bortse från att man man inte får de andra bitarna.

I den här romanen finns ingetdera, och jag blev så oerhört besviken när historien får sin upplösning genom att kommisarien ba "hm vi kanske borde kolla på den där listan om vi hittar nåt spännande namn oj ja det gjorde vi det var visst han som har dödat alla då åker vi och plockar in honom" och sen är boken slut och man sitter där med skägget i brevlådan.

Kanske borde inte ALLA skriva kriminalromaner? Kanske några enstaka författare skulle skriva nåt annat? Johanna Mo, till exempel.

Min tränare och jag

Nu är jag igång med mina 3-4 pass i veckan, som enligt min tränare Snyggo ska vara ett kvalitetspass (snabbpass/intervaller/backträning efter behag), ett långpass (10-15 km) och 1-2 distanspass i medeltempo. Idag var det dags för kvalitetspasset, och OJ så kul det var! Nu vill jag bara köra såna pass! Joggade ned till järnvägen i 5.45-tempo. Körde 8 tvåhundringar i backe på bron över järnvägen, superkul. Sprang sen hem och den kilometern landade på 4.48! Har aldrig i hela mitt liv hållt det tempot i en kilometer förut. Att jag gjorde det nu efter avslutade intervall säger kanske något om att jag alltid värmer upp för dåligt...

Roligare än så blir det inte idag eftersom klockan är så mycket att det är sovdags för länge sen.

Jag borde visst ha valt en 14-årig bagarskola i stället

Som ni vet älskar jag att baka. Bullar, pajer, tårtor, mjuka kakor. Vi har ett liten mörk fläck här dock, och den heter SMÅKAKAN. Under hela min uppväxt har jag varit omgiven av torplyckor, brysselkex och schackrutor. Bondkakor, nötklickar och finska pinnar. Både mamma och farmor har varit flitiga bagare av devisen att det aldrig ska saknas en sån här liten torr bit till kaffet. (Inget ont om konsistensen nu alltså, men vi pratar ju inte de saftigaste bakverken).

Eftersom jag är i avsaknad av paradgren inom småkakans värld gick jag helt enkelt på vad som såg fint ut i receptboken. Chokladsnurror, lät väl trevligt!?

Skred till verket, knådade och kavlade med mycket möda och stort besvär och så läser man "lägg den ljusa degen ovanpå den mörka" och man ba VAD i ALLSIN dagar, är det första april?? Ja, det kan jag ju göra, eller så går jag och tömmer sjön på vatten eller åker till månen i min roddbåt. 

Premiär

I lördags ställde vi ut våra nya utemöbler. Blev mkt bra och stolarna är skönare än vad de ser ut. När vi nu hade gjort i ordning var ju naturligtvis kvällsförtäringen (glass...) tvungen att intas där ute. Svinkallt förstås, det är ju Sverige vi bor i, men ändå lite härligt.



Nu kom jag och Nora just tillbaka från Jack the dentist, han har plockat bort stygnen. Det jag gillar hos min tandläkare, den familjära stämningen, den avslappnade attityden och att de har full koll på vem man är, är också det jag ibland har svårt för. Folk kommer och går och man får oftast vänta minst en kvart, förvisso i sällskap av sköterskor som kommer och gullar med barnen och berättar anekdoter från helgen. Men det positiva överväger. Jag tror inte att så många har det så trevligt hos tandläkaren...

Har nu också bokat läkartid för Nora, som ju varit täppt och snorig i hela sitt liv. Kan vara bra att kolla tyckte BVC, även om hon går upp i vikt.

Jaha, då är frågan vad man ska skriva på detta dagens blad, som är blankt fram tills klockan 15 då Hugo ska hämtas.