Lite ditt och datt

Igår åt jag middag med I i stan, italiensk förstklassig restaurang med vit- och svartklädda servitörer som drog ut stolarna och fyllde på så fort glaset var tomt. MYCKET trevligt. MYCKET god mat. Avslutade med en fransk nougat på hemvägen, samt en tidning. I tidningen recenserades boken som jag och M har som högläsningsbok; ”en drink före kriget” av Dennis Lehane. Boken var den BÄSTA spänningsbok recensenten visste, OUPPHÖRLIG spänning om ett av de VÄRSTA OCH BLODIGASTE gängkrig Boston hade skådat. Intressant. Efter 250 sidor undrar vi fortfarande när den ska bli spännande, jag har somnat flera gånger och faktiskt har M somnat nån gång också. Privatdetektiverna tillika huvudpersonerna sitter nämligen mest på sitt arbetsrum och pratar, och den ena detektiven är jättetänd på den andra, som kanske möjligen är lite tänd tillbaka men som ändå stretar emot. (Fast de har hånglat loss lite vid ett tillfälle).
Jaha, ja det var ju spännande så det förslår.

I helgen ska jag antagligen ut på landet. Om det fortfarande är aktuellt, jag måste kontakta folket så jag inte dyker upp oannonserad. Jag ska fara dit i min lilla Ragnar Nördis, vilket ska bli väldigt lajbans. Problemet är att jag bara hittar dit när jag åker tåg, jag kommer antagligen virra bort mig i Eskilstuna. Men men, shit happens.

För Dig

Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är väl sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
med Dig, med Dig
med Dig

L. WInnerbäck

stenar och glas

”Det är dessutom skillnad på gudkärna och gudskal. Jag kan skapa ett gudskal som innebär att jag aldrig säger ett ont ord och framstår som den vita riddaren, oantastligt polerad, oåtkomlig för konfrontationer och därmed också för kommunikation.
Eller också kan jag se mina egna brister i ögonen, visa dem, syna dem, och få dem synade av andra, Som då förhoppningsvis – utan att döma eller förskjuta mig - säger emot mig när jag är dum, riktigt ilsket om det är påkallat. Och då behövs det så småningom inget gudskal. I stället kan en gudkärna börja växa inifrån mitt centrum – en stam, en varm pelare som förvandlar hjärtat från tomrum till träd.”

Ur ”Anteckningar efter en frontalkrock med Gud” av Maria Küchen

Jag är trött på alla ”perfekta” människor vars liv verkar fyllas med mening när de får tala om hur vi alla borde göra (och hur de redan gör). Om alla skalade av sig skulle man inte behöva känna ett sånt obehag av att inför somliga visa vem man verkligen är, för då skulle vi sluta kasta stenar i glashuset allihop. Vi skulle inte kasta några fördömande stenar alls, för alla skulle inse (kanske) att ingen, inte ens den ”perfekta” människan, har rätt att kasta en endaste liten gråsten.

Problemet är att en ”perfekt” människa skulle läsa en sådan här sak och säga ”amen”, totalt omedveten om alla fördömande stenar hon kastar ut.
För hon är ju trots allt den perfekta människan.

12 timmar är en relativt kort tid om man gör något trevligt.

12 timmar tur och retur på en buss i helgen visade sig vara mer än trevligt. På hemresan slösade vi inte ens den dyrbara kvalitetstiden med att läsa våra medhavda deckare, och ändå gick tiden fort. Hade ordnat barnvakt till Ragnar Nördis, och att komma hem och upptäcka att han blivit så väl omhändertagen var underbart.

I fredags rymde två killar från anstalten, precis när vi slutat jobbet för att åka till bussen. De greps båda två och det var MYCKET sorgligt att man inte fick tillfälle att vara med.

Fredag

Idag var en bra dag att vakna på.
Jobbar halvdag, sen ska jag och M hoppa på en buss till Småland, en liten resa som beräknas ta fem och en halv timme. Det ska bli SÅ roligt att köpa med sig lite tidningar och red bull och sen kura ihop sig på den där bussen.
I morse upptäckte jag att jag hade tandkräm över i princip hela mina svarta byxor (bråttom i morse), men jag har redan träffat de flesta i M:s familj så det ska väl inte göra så mycket. Dessutom panikskrubbade jag dem när jag kom till jobbet, så nu är det mer som ett par gråflammiga byxor.

Ragnar Nördis går som ett litet spjut, jag älskar honom. Tror att jag börjar lära mig hur han fungerar, även om det fortfarande ibland känns som att jag är ute och övningskör.
Nåväl, trevlig helg på er alles.

Alexia och Ragnar

Häromkvällen stod jag på McDonken och skulle köpa mig en burgare i farten. Hamnade bakom ett udda par. Eller ja, han såg ut som en europeisk affärsman, och hon såg ut som jag vet inte vad. Oj, tänkte jag först, vad kort hon är. Och är det där verkligen äkta hår? Vad kan hon komma ifrån, tro? Västindien? Colombia? Och vilka konstiga kläder! Är det ridbyxor? Hon ser ju inte ut som om hon kommer från stallet precis.
Ok, jag brukar inte analysera folk på det viset, men i det här fallet var det svårt att låta bli.

Igår satt jag på tåget på väg från jobbet, hade grabbat åt mig en Metro. Blicken föll på en artikel med rubriken "STJÄRNSTYLISTEN ALEXIA SOMMERVILLE I STAN", och på bilden var, till min förvåning, min McDonkan-kompis. Om jag hade vetat att hon hade stylat min stora favorit Pink hade jag kanske försökt peta på henne.

Sen köpte jag en bil, en liten röd SAAB 900 som heter Ragnar Nördis. Ragnar efter förra ägaren och Nördis efter registreringsbokstäverna (NRD). Känns mycket bra. Jag måste bara lära känna den lite, det är alltid trixigt med en bil som funkar helt annorlunda än den man är van att köra.

GRR

Jag avskyr SL av hela mitt hjärta och med hela min själ och med hela mitt förstånd.

I morse satt jag och huttrade på stationen i 35 minuter eftersom det under 50 minuter inte gick några tåg mot Märsta. Varför vet man inte, det var bara en glad kvittrande röst som meddelade att det var förseningar i trafiken. Jag skulle vilja skicka en koblaja till någon, eller åtminstone planka hädanefter. Men jag är för nervös för det. :-)

Mycket trevlig helg, nu ska jag till farbror doktorn, måste åka i GOD tid eftersom... ja, ni vet varför.

Sjukdomar

Jag har upptäckt vissa brister i min mediciniska kompetens (som jag iochför sig aldrig har trott är särskilt stor).
Under alla år hittills har man aldrig behövt kunna något, eftersom DÖM (den ömma modern) kan svara på det mesta. Om man har ont pratar man med mamma, om någon annan i familjen har ont kan de (och gör det antagligen) prata med mamma. Och det beror väl inte BARA på att hon är inom vården, utan även att hon liksom är MAMMA. En mamma ska ju vara sådär trygg och stabil och lugnande, och om mamma säger att det nog inte är nån fara när man tror att man håller på att dö i influensa eller så, så är det liksom ingen fara.

Nu undrar jag lite hur jag ska klara mig här i livet när jag själv kommer att stå andra människor närmast. Tex. häromdagen när M hade ont i magen.
Jag: "jaha, hur då ont liksom?" (så brukar mamma säga).
M förklarar.
Jag: "Ok, mår du illa och sådär också?" (det hade nog mamma också frågat).
M svarar.
Jag: "eh, ok... jobbigt..." VAD i hela friden gör man sen då, med informationen? Varför frågar jag överhuvudtaget? Jo visst, det är ju bra att veta om varandras hälsotillstånd, men frågan är om det är vettigt att bete sig som en doktor utan att komma med en diagnos. (Vilket iof är precis vad de läkare jag har kommit i kontakt med har gjort, men ändå).

Och HUR gör jag med eventuella framtida barn? Jag får väl ringa till mamma, helt enkelt. Frisk eller 112-läge, det är en sak. Men allt däremellan liksom...

Jag vill ha GOOOODIS

Jodå, framåt våren ska jag nog puttra runt i min egen lilla bil, och det ska bli MYCKET roligt.

För övrigt kämpar jag mest idag med mitt godisbegär, dricker varm choklad i stället för att gå loss på godisautomaten men det känns ju verkligen som ett otillräckligt subsitut. Det KAN hända att jag köper en liten kanellängd eller så på väg hem sen. Men fika bör man annars dör man.

Annars är väl detta en dag som de flesta andra, bortsett då naturligtvis från det faktum att jag hittills har lyckats bemästra mitt godissug. Jag måste ta itu med en MASSA saker nu så att jag glömmer bort det.

Italia, Italia

Häromdagen började jag drömma om en liten fiat punto, och idag när tågspektaklet (och därmed också jag) var 50 minuter sent till jobbet tänkte jag att japp, en bil kommer att vara värd all möda och besvär och jag skulle ta hand om den som vore den mitt eget barn. Förut var jag ju mer inne på att skaffa hund men det var nog mest för att få lite kärlek, och nu får jag det i överflöd ändå. Av någon som varken hårar eller skäller, tro det eller ej.
Nu måste jag bara be till Gud att den röda lilla fiaten som jag vill ha finns kvar till försäljning i mars eller så när jag har skrapat ihop pengarna för den insatsen. Eller så måste jag ha tro för att det kommer en lika bra senare.
Å vad jag verkligen vill ha en liten fiat punto, faktiskt.

hej och hå

Jaha, då var det redan söndag. Vilket iof inte gör mig så mycket eftersom M kommer hem från England ikväll. Själv har jag spenderat en del av helgen hos farmor, kom hem för en stund sen. Vi har haft det mysigt som vanligt, med varma mackor och te och godis och en massa prat. Gick en sväng på stan efter att jag landat med tåget halv elva, och upptäckte till min fasa att affärerna öppnade klockan tolv OCH HIMLA SKIT NU KOM JAG JUST PÅ ATT JAG GLÖMDE DET VIKTIGA JAG SKULLE KÖPA jaja hur som helst, klockan tolv är ju dagen mer eller mindre slut, liksom. Jag åkte till Kista i stället, där allt är öppet 10-21 ALLA dagar, VÄLDIGT bra. Men där glömde jag som sagt en viktig grej i alla fall men det kan inte hjälpas.

Nu måste jag duscha för jag ska till kyrkan och det kan väl passa bra att ta veckans dusch innan dess.

Kläder

Först det viktigaste, dagens outfit: blå byxor, blå skjorta, slips.

Igår städade jag hela min klädkammare. Jag har faktiskt, om jag rensar lite, en sk. walk-in-closet. Det är inte precis nån walk-in-and-walk-around-closet, men man kan gå in och till och med stänga dörren om sig. När jag nu hade fått för mig att jag skulle städa var jag först tvungen att byta lampan, som varit trasig i två månader. Det var jättelätt, dumt att jag famlat i mörker i två månader (och därmed gått i omatchande strumpor och sådär).

Sen drog jag igång projektet med liv och lust och OJ vad fint och välsorterat det blev. Jag kastade hänsynslöst ut massor av udda plagg som jag inte för mitt liv kan förstå hur jag har kunnat spara. Typ en lila collegetröja full av målarfärg från tiden för vår lägenhetsrenovering. Man ba jo men den här ska jag nog ha på mig när jag går på middag ikväll.
Sen har jag städat så att jag HITTAR sakerna. Mina pyjamasar tillexempel. Den senaste tiden har jag visat upp mig i allehanda MYCKET märkliga kreationer för att jag inte har hittat det jag letar efter (kanske även lite beroende på mörkret i min walk-in-closet). Nu är det nya tider för det och i natt sov jag med MATCHANDE under- och överdel, tro det eller ej.

Brev brev här var det brev

Jag hade förtvivlat försökt få slippa att gå på kursen om verkställighetsplaneringar, som var precis HELA dagen idag. Jag har nämligen haft föreläsaren vid ett tidigare tillfälle på en halvdags kurs, som gav absolut NADA.
Nåväl, jag slapp inte undan, däremot upptäckte jag till mitt förtret när jag kom dit att min kollega F som inte heller ville gå hade lyckats tråckla sig ur det hela, och det gjorde mig ännu mer förtretad.

Som tur var är man ju en slipad föreläsningsdeltagare, och redan på väg dit stannade jag till på pressbyrån för att köpa kollegieblock (viktigt att se ambitiös ut), red bull (bra om man kan hålla sig vaken) choklad (rätt vecka i månaden för det).
Detta bredde jag sedan ut över bordet framför mig, och sedan lutade jag mig tillbaka och skrev ett tiosidigt brev till min morbror. Jag skrev lite nu och då och lagom till föreläsningen var slut signerade jag det med min namnteckning.

*

Jag läste i tidningen igår att modebloggare brukar skriva om "dagens outfit", och det lät ju bra tyckte jag.

Dagens outfit: ett par gamla vila-jeans. Ett par röda sockor med vita ränder. en svart H&M-tröja samt en kofta. Det sammanlagda värdet: ca 49,50.
Man kanske borde ta en bild också.

47 mail i inkorgen...

Var det i morse när jag kom efter att ha varit sju i två dagar. Detta har inget att göra med att jag är en särskilt viktig person, då ca hälften var meddelanden om att jag måste tömma inkorgen. Sedan har jag upptäckt ett visst mönster. Som följer:

Någon i personalen är lite irriterad på något. Någon i personalen skickar ett massmeddelande och ser till att ändra från vanlig svart text till större klarblå text. Kontentan: Man noterar direkt meddelandet och läser.

Någon Annan I Personalen är väldigt irriterad på något annat. Någon Annan I Personalen skickar ett meddelande och ser till att ändra från vanlig svart text till JÄTTESTOR KNALLRÖD text. Kontentan: Man kan knappt läsa vad det står eftersom man bara ser en bokstav i taget.

Jag tror att jag nu ska skicka ut ett väldigt stort regnbågsfärgat meddelande med en efterlysning av min genomskinliga tekopp som spårlöst har försvunnit.