Nu är vi bara fyrtiofyra

Det är omöjligt att låta dagarna passera utan att beröra det som hela tiden bubblar under ytan.

Ni som hängt här länge vet att vi är en tajt släkt på pappas sida. Pappa själv kommer från en stor familj, fyra syskon och alla har egna familjer. Eftersom de flesta av oss är uppvuxna på samma lilla ställe, är det med den sidan av släkten det har firats jular, somrar, födelsedagar, studentkalas och bröllop. Utöver det har många av oss också delat en vardag, i olika perioder och konstellationer.

Jag räknade lite snabbt på det nu, och vi är väl sådär 45 stycken, med partners och barn inräknat. Många som funnits med så många år nu att man inte kommer ihåg när de inte var en självklar del av släkten.

Vi har ligans äldre. Farfar, farmor och Calle och faster A-mor. Så tacksam att farfar och farmor fick barn när de var så unga att vi därmed också fått ha dem i massa vuxna år (hoppas på många år till). Har just avslutat ett långt samtal med farmor, där vi både hunnit beklaga oss, skratta, gråta en skvätt och skratta lite till. Har jag sagt att hon är en av mina bästa vänner?

Faster G, som jag tillsammans med farbror T kommit att uppskatta än mer i vuxen ålder, när jag insåg att de inte bara är kusinernas päron utan också två superfina människor med stora hjärtan. När vi var små? Då var de ju just mest bara kusinernas päron. En hel radda barn har de, varav de två äldsta är de kusiner vi växte upp med. Tre mittengrabbar som jag önskar att livet är snällt emot och deras två smågrabbar som gör mig alldeles varm i hjärtat. Som tex i fjällen i somras när de utan att beklaga sig låtsades som att Hugo och Nora var något sånär på deras nivå, hjälpte dem med filmer på I-paden och låtsades att det var jätteskoj att leka vi-går-i-ring-runt-vardagsrumsbordet.

Farbror B och faster A, mina på-landet-föräldrar. Jag tror inte att de själva fattar hur mycket de betydde för mig när jag växte upp (och fortfarande!). Förmodligen för att man tänker att andra bara ska förstå vad man tycker och tänker om dem. Jag har kallat dem min På-landet-familj för att det var dit jag åkte varje lov och så fort jag kom ifrån, från det att vi hade flyttat ifrån Julita tills dess jag blev vuxen. Där behövde jag inte vara mellanbarnet och en i flocken, utan fick vara den stora som hjälpte till att natta barn, lära mig göra "äcklig sås" och sitta uppe sent och se på lite för läskiga filmer med farbror B eller spela dataspel med faster A (jojomen). Och ungarna, som inte är ungar längre. Som är personer som jag beundrar, ser upp till och oroar mig för (fast inte så mycket nuförtiden).

På andra sidan ängen från på-landet-familjen bodde min farbror BC, med faster GC och ungarna. Två fina, lågmälda grabbar. Farbror BC som älskade Grekland, som var den första som jag åt feta ost hos (bara en sån sak!) som var så väldigt mycket yngre än pappa att han var väldigt störtcool bara därigenom. Bosse. Jag skrattar när jag tänker på hur han med liv och lust skådespelade i mitt och syrrans lilla videoprojekt. När jag tänker på honom tänker jag också på hur han kunde diskutera Roxettes senaste kassettband (jo, det var på den tiden) med oss, och hur jag fick min första kajal av honom och GC (även om han sen också var den som retades när man kom alldeles för svartmålad till nån tillställning).

En retsticka, det var han, Bosse. På ett ganska skojigt sätt. Jag minns när vi hade varit på Cypern, och sen sammanstrålade på farbror T:s 50-årskalas. Hur han tittade på syster S som tilldelats något mindre pigmentmängd än oss andra till henne sa nåt i stil med "jaha, familjen har varit på Cypern ja, men var var DU nånstans?" Jättepoppis när man är i 18-årsåldern och det viktigaste som finns är att vara snäppet brunare än en pepparkaka efter en chartersemester.

Farbror BC som slutade sina dagar alldeles, alldeles för tidigt. Efter en trafikolycka begravdes han 2007, och man kan inte gradera sorg och känslor men som släkt måste det ha varit en av de svåraste stunderna. Och så nu, när hans yngsta son, min kusin E, inte orkade leva längre.

Det är en styrka att vara så många. Men ändå! Många att bekymra sig för. Tänka på och känna med.

Jag har själv haft en klinisk depression. Jag vet att en sån är dödlig, på samma sätt som cancer är det. Jag har själv stått en natt med 30 Alvedon i handen, och hade jag varit säker på att det skulle ha varit slut i och med det så hade inte jag heller suttit här idag. Jag vågade helt enkelt inte, och morgonen efter ringde jag pappa och bad honom boka en flygbiljett hem från Gotland. Det är med den vetskapen, och med vetskapen om allt fantastiskt som har hänt efter att jag blev frisk, som det känns extra tungt. Det är svårt att inte se mig själv i ungefär samma ålder, och tänka att det på något sätt bara är någon himla slags tur att jag sitter här. Jag var lite feg, det var inte E och på fredag ska vi samlas igen allihopa, och ta avsked. Jag kan knappt tänka tanken.

Jag tycker så himla mycket om er hela bunten, och det enda, enda som är bra med fredag, det är att vi åtminstone får krama om varandra då. Nästan alla.

Det verkar som att det här livet är menat att vara nån slags berg-och-dalbana. Det är bara att skratta, gråta och hålla i sig. Och helst, om det GÅR, inte hoppa av i förtid. Det blir så oändligt sorgligt.

Slö-söndag

Vår dag började som vanligt vid halv sju-bläcket när barnen vaknade. Eftersom Snyggo skulle träna på fm så släppte han av mig och barnen vid Mulle Meck-lekparken, där vi tillbringade två soliga timmar. På hemväg såg jag hur Hugo sjönk ihop, och väl hemma hade han feber och var rätt så sänkt. Efter lunchen sov vi därför middag allihopa, utom Snyggo som passade på att klämma in ännu ett träningspass.

På eftermiddagen tog jag med mig Nono (som Hugos ställföreträdare) till affären. Det gick väldigt bra till en början, innan hon tröttnade på att sitta i kundvagnen och istället sprang iväg rätt ut i Ica Maxis geografi. Hon stack igen när jag precis hade stuckit i VISA-kortet i självutcheckningen, fick lämna betalkort och varorna och springa efter henne igen, samtidigt som jag bad en bön att vi inte skulle få sån där kontroll på att vi inte har stulit saker den här gången (de har ju varit VÄLDIGT nitiska efter att vi stal ett paket mellisplättar i början av vår självscanningskarriär).

Nu har Gud givetvis en hel del saker högre upp på agendan än att se till att jag slipper stå och svettas med en gallskrikande unge under armen medan jag betalar, men jag var ändå glad när allt verkade ordna sig och jag kunde prångla in både barn och mat i bilen och puttra hemåt.

I morgon blir det VAB för min del, inte mycket att välja på eftersom Snyggo åker till Annan Ort. Förhoppningsvis är det samma som Nono hade, då blev det ju inte mer än någon dags feber och någon dag att återhämta sig på innan hon var FFF igen.

Kvällen har ägnats åt att skriva - bollen ligger hos mig vad gäller min och syster S bokus, och dessutom innebär ju förestående månadsskifte att det snart är dags att maila iväg månadens skrivutmaning i novellklubben. Kanske hinner sitta lite med det i morgon med, om Hugo är på filmhumör.

Nu är det dock, som så ofta så här dags, sovtajm.

Sista brevet

Ja, det var längesen jag började på den och sen hände saker som gjorde att det här med att läsa inte riktigt fick plats. Jag fick sparka mig i ändan och påminna mig om att jag älskar att läsa, och när jag väl satt igång igen gick det snabbt att läsa. Lika välskriven som hennes andra romaner, lika intressanta karaktärer och ett driv i storyn som gör att man ligger vaken för länge på kvällarna med boken... 

Nu ska jag ge mig i kast med Simona Ahrnstedts senaste! Har en radda böcker som jag hoppas jag ska kunna få tid till att beta av i höst.

Målat lite har jag också gjort ikväll. Eller ritat, rättare sagt. Köpte kolpennor för ett tag sen, har inte riktigt tid att sitta och måla i akryl/akvarell och dessutom har jag alltid egentligen gillat bättre att teckna. Det tog bara nån timme med denna, men var så kul!! 

Men nu... Sovdags! 

En bra grej!

Om jag kunde göra under 55 på halvmarans första mil måste jag väl kunna trycka på lite mer om jag bara ska springa milen? Tänkte jag idag och bestämde mig för att försöka. Det var jobbigt redan efter två kilometer, men tryckte ändå på så gott det gick. Tiden? Nytt tränings-PB med en minut och 15 sekunder!

Grymt nöjd. Det gör ju också att det gamla målet om att springa Hässelbyloppet under 55 kanske måste revideras... Nu har jag ju iaf kvitto på att under 53 är möjligt en bra dag!

Kladdigt mys

Flexade ut tidigt igår, löste av Morfar Barnvakt och tog med barnen på mellisfika på Waynes. Hann också inhandla ett par fodrade gummistövlar till Hugo och fingervantar t Nono (som hon vägrar ha på sig). Trött, skulle lägga mig tidigt men fastade i de sista 75 sidorna jag hade kvar i en bok. Mkt bra var den, recension kommer. Nu = jobba.

Kärlek

"Mamma... Du är min BÄSTA kompis!" Viskade Hugo när vi vaknade i morse, hans små armar runt min hals. Kan man få en bättre start på dagen?

Resten av dagen blev också bra... Körde självskyddsträning och pysslade med lite annat innan jag satt fast en timme på pendeln på väg hem... Snyggo hade lagat middag och vi hann hänga en stund allihopa innan det var dags för barnen att sova. Nu är det dags för budgetmöte, 24:e som det är, innan sovdags. 

VAB

Den här veckan blir knixig om vi måste vabba! Konstaterade vi på vårt planeringsmöte i helgen. Halv två ringde dagis och sa att Nono hade feber... Morfar åkte och hämtade hem henne, tack för hjälpen! <3

Resten av veckan verkar också lösa sig. I morgon delar vi på dagen och på tors fm, den dagen som båda verkligen skulle behöva vara på jobbet, rycker förmodligen morfar in igen. Väldig lättnad när det går att lösa så, och Nono är förstås utomordentligt nöjd med det också. 

På tors fm ska jag ha självskyddsklass på Häktet, och Snyggo är och håller förhör med personal som är inblandad i de senaste incidenterna i verket. Klart sånt går att blåsa av om man måste, men samtidigt är det ju skönt när det kan lösas...

Kvällstur

Jag klappar alltid mig själv på axeln när jag efter att ha nattat Hugo halvsovandes bredvid honom i sängen (Nora somnar ensam) tar på mig träningskläder och sticker ut. Även om det blåser, duggar och är mörkt så ÄR det ju faktiskt lika skönt som vanligt när man väl är igång. Drygt 8 km, tillräckligt för att äta den goda chokladen som päronen köpt i Italien ;) 

Nu ska jag plocka i ordning våra kläder för morgondagen... Klurigt nu när det är tre grader på morgonen och 18 på eftermiddagen... Sen ska det sovas. I morgon ska jag först sitta trekvart i fåtöljen hos Thor och sen jobba kväll. Det bästa med det är att få komma hem till färdiglagad middag...

Morgonsus

Det är något visst med att åka tåg i arla morgonstund, det tänker jag på varje gång jag börjar jobba tidigt. Istället för att sitta uppsträckta som packade sillar så ser man folk lite här och där, lojt utsträckta i egna "kupéer". Fötterna på sätet mittemot (med en tidning under förstås! Fattas bara annat). En termos under armen, eller halvsovandes.

Själv skulle jag vara halvsovandes om jag kände efter. Båda barnen har sovit oroligt, Hugo vaknade mellan oss vid ettbläcket och skrek rakt ut i fullständig panik. Med det adrenalinpåslaget var det inte helt enkelt att knoppa in igen.

Nu ska jag iaf strax bre ett par knäckisar, ladda med kaffe och sen gå igenom helgens händelser (de av mer arbetsrelaterad karaktär)...!

Bästa helgen

Det blev ett ofrivilligt bloggstopp här pgr av fullspäckat schema senaste dagarna...

I fredags var det dags för firmans årliga höstfest. Middag på Solliden och underhållning i form av levande musik. Mycket trevligt! Kom hem sent och fick sova lite middag på lördag innan nästa fest gick av stapeln, den här gången med bara mig och Snyggo som deltagare. Han fick en övernattningsdejt av mig i födelsedagspresent, och den inlöstes nu när det funkade för brorsan och svägerskan att passa barnen.

Fantastisk mat på Linguini först, lätt den bästa italienarn jag ätit på i Sverige.

(Ser ut som att Snyggo har ätit så mycket att skjortan håller på att spricka, hehe)

Gick sen och checkade in på hotellet (lyxigt! Elite vid Humlegården, rekommenderas) innan vi gick ut på stan igen. Så himla mysigt att få en helkväll bara vi. Kom inte tillbaka till hotellet förrän strax efter ett, och åt i förmiddags en härlig brunch på hotellet innan vi åkte hem till kottarna igen. Kommer leva länge på den här helgen!

I morgon är det förmiddagsjour varför klockan står på 4:50, och på tis är det kvällsjour. Där till kommer att vi kör igång med höstens självskyddspass i veckan, dags att sova och ladda batterier nu således. Önskar er en bra vecka!

Galningar

Jag måste säga att jag har klarat mig rätt bra från galningar i jobbet. Är dock just idag glad för att jag har ett vanligt namn, ett hyfsat anonymt utseende och att Snyggo plötsligt var tvungen att åka hem från sitt arbete på Annan Ort. Orsaken? Ett avslag jag skrev innan sommaren, som personen först nu förstod konsekvenserna av och då började prata om vad för vapen han hade hemma och sånt där. På telefon till en kollega, eftersom han inte fick tag på mig. Till saken hör psykisk sjukdom och sånt där som gör folk väldigt oberäkneliga. Har en bra chef och blir inte direkt darrig i knäna, men det händer ju att man frågar sig ibland VARFÖR man har den här typen av jobb.

Hur som, ikväll är det föräldramöte, och eftersom Snyggo inte skulle kommit alls och nu istället kommer sent, så rycker min vän B in och passar knattarna en stund. Hugo är eld och lågor och har redan lagt upp en plan för allt som ska hinnas med.

Älskar...

...att hänga med kidsen. Hugo filosoferar en massa i vanlig ordning. "Mamma... Innan du kom in i mormors mage var du i Afrika, va?" Eller som när han kom att tänka på kusInez vid frukosten. "Mamma jag tycker vi måste åka till Inez härom dagen!" "Ja visst", tyckte jag, "det kan vi ju absolut göra, härom dagen".  

Många ord också som han snappar upp och använder lite där det passar och inte passar. "Vägen hem till A (bästisen) är PRUKTANSVÄRD!" Utbrast han ikväll, men ville inte lämna noggrannare förklaringar till detta. 

Det var ju för övrigt befängt att tro att det skulle gå att genomföra HLR-repetition á la rädda döende människa idag. Hoppar på ett pass längre fram. Rensade hjärnan med en kort löprunda ikväll, blev bara fem kilometer men skönt ändå. Sova nu. 

Sänghäng

Jag har alltid lite svårt att dra mig undan och skriva om Snyggo är hemma, då vill man ju hinna umgås. Idag hade vi dock gemenskap i sängen - den typen av gemenskap det blir om man sitter bredvid varandra med varsin laptop... ;) Snyggo jobbade och jag skrev kapitel 22 på min och syrrans bok. Nu är det sovdags för att orka med en förmiddag med hjärt/lungräddning i morgon, och sen lite terapi på det. Gonatt!

Baksmälla

Ja, inte bokstavligt talat, men mentalt. Varje rast på jobbet har gått åt till att vrida och vända på valresultatet, och inte ens sossarna är helt nöjda. 780 000 har röstat på SD, SJUHUNDRAÅTTIOTUSEN. Nu tror jag inte att alla de är rasister, några vet väl inget annat sätt att uttrycka sitt missnöje, men det går ju inte längre att avfärda med att det är lågutbildade män i glesbygden som röstar på dem. Ändå har hag aldrig hört någon säga att de de facto ska rösta på SD. Är det för att man inte vågar? Eller känner jag inga?

Suck. 87 % röstade på något annat, det är väl det man får fokusera på.

Nu ska jag hem och laga mat till gnuttarna, sen hoppas jag på en skrivarkväll. Förra veckan var mer av en sitta-på-soffan-och-stirra-tomt-framför-sig-period, nu känner jag att jag iaf måste försöka göra sånt där jag gillar att göra. Inget blir bättre av att låta bli. Och i morgon ska jag till Tor. Min KBT-terapeut. Har jag sagt att jag har en sån? Alla borde ha en Tor.

Avslutar med en bild utan koppling till texten; mina älskade klätterapor. Må ni aldrig klättra längre bort än att jag kan nå er.

Rödgrön röra...

...utan egen majoritet... Hmm... :-/ nåväl, får väl se vad det blir av detta, sossarna får gärna överbevisa mig om att de kan sköta sveriges ekonomi lika bra som alliansen gjort de senaste åren. Vi gjorde iaf som typ resten av Sverige vår plikt och gick till vallokalen idag.

Dags att ladda för ny vecka, hoppas att intev förkyldis-Hugge vaknar krasslig i morgon.

Tagga!!!

Efter en tung vecka var det igår dags för Sthlm halvmarathon. Hade som mål att snitta under 6min/km, dvs en sluttid på 2:06. Fast det ursprungliga målet var ju under 2 timmar, och det fanns såklart med fortfarande. Bestämde mig därför att försöka göra första milen på 55 min, andra milen på 59 för att då få 6 minuter kvar till sista kilometern.

Höll tempot bra. Tredje kilometern gick tom under 5, 4:56 tror jag. Första milen gick på 54:47, helt enlig plan. Kände mig pigg och stark, och känslan av att få slå av något litet på tempot var skönt mentalt. Upp till 15 var det inga som helst problem. Insåg då att jag skulle kunna hålla ett tempo på 6 min/km sista 6 och ändå kuta in på två timmar. Vid 17-18 började jag få krampkänningar i vaderna, men pinnade på så gott jag kunde och flåset var fortfarande bra. Kring 19-20 insåg jag att jag skulle landa på en sluttid strax över 2, så jag slappnade av något. Tills pappa och Snyggo stod och skrek med en km kvar, att jag var sekunder från att gå under två timmar. Sekunder!!?? Ok, sista rycket. Benen var som mos, försökte trycka på i uppförsbacken framför slottet men det var tungt... Svänger in på den drygt 100 meter långa upploppsrakan, tar en titt på klockan och ser att klockan har inte tickat över två timmar. Ger allt jag har i nån slags slutspurt, springer över mållinjen på... 2 timmar och 1 sekund. Hmm.

Ska aldrig mer slå av på takten för att jag tror det är kört. Visst fanns det ett par sekunder till i benen, om jag bara hade fattat det lite tidigare. Kände mig faktiskt fräsch när jag kom i mål, och var omedelbart sugen på att få gå ut på banan igen och försöka reparera de där sekundrarna... Nåväl, det kanske blir på tjejhalvmaran i april!? 

Att skriva eller inte skriva

Bloggen är och har ju alltid varit en ventil för mig, i närmare tio år. Jag tänker inte lägga ned den, men den senaste tiden har den blivit tråkigare och tråkigare, för att tid och energi inte finns, men kanske främst för att mycket av det som berör mig just nu och just idag inte platsar här. Därför tar jag en paus. Kanske två dagar, kanske en vecka, kanske en månad. Sköt om er så länge!

Sömnlöst

Sanslöst trött igår efter vår planerings/självskyddsdag på häktet. Tung i huvudet och förkylning i kroppen. Snyggo var lika trött, dessvärre var Hugo övertrött och somnade inte förrän halv nio. Vi slet fram lite glass för att få till lite fredagskänsla, och en halvtimme senare vaknade Nono med våldsamt magknip.

Ovan vid att barnen är vakna på kvällen, och vad gäller Nono fick vi ha lite is i magen, tog in henne till oss och försökte söva henne där. Hon somnade till slut som ett litet svettigt klistermärke på mig. Hon har aldrig sovit i vår säng innan (ja, kanske nån enstaka gång som nyfödd) men det gick bra, var skönt att ha henne nära när hon vaknade i omgångar och var ledsen.

Klockan sex väckte barnen varandra, så att min lilla Norpa just kröp upp bredvid mig i soffan och slocknade nu är kanske inte så konstigt... 

Visst är det konstigt det där, hur man ändå vänjer sig vid att sova för lite, att dricka morgonkaffet på stående fot för att ingen ska välta ut det och att gå på toa med öppen dörr och allt sånt där. Men så himla mysig, den här symbiosen som man nästan lever i när barnen är så här små... Tror jag kommer sakna den när de är större!

Brons...

...knep Snyggo på myndighetens SM i terränglöpning idag. Kvalificerade sig åter till EM, precis som tidigare år, men eftersom det i år sammanfaller med annan utlandstävling fick han tacka nej.

Själv har jag legat på sofflocket ikväll. Laddar för morgondagens självskyddsträning... Heldag med instruktörerna för att repa tekniker och lägga upp lektioner. Lyxigt med massa träning på arbetstid...

Och nu är ju klockan nästan tio och det är hög tid att bädda ned sig. #småbarnsförälder

Dagen idag

Efter att ha haft ont i bröst/hals en längre tid gick jag idag till doktorn som stack ned en kikare genom näsan ned i halsen (ja, det kändes ungefär som det låter) och konstaterade att jag var irriterad överst vid matstrupen, vilket enligt henne berodde på att det läcker magsyra på natten, typ. Så nu har jag fått magmedicin att ta i två månader och sen hoppas vi att problemet ska vara puts väck. Bra! 

Vidare till föris för att hämta barn, var tvungen att locka med lekpark för att de skulle känna att det var värt att haka på mig. Vi hade en mysig eftermiddag, innan Snyggo kom hem och jag stack ut i löpspåret. Grymt nöjd med 15 km på 1,21 minuter (5:26 i snitt) Idag hade jag tagit halvmaran under två timmar, men jag vet ju samtidigt att det krävs en väldigt bra dag... Det är lite tråkigt att det är så, men jag är glad att jag kan springa öht!

Därefter en mysig kväll med mitt Snyggo, och nu börjar det bli dags att koja för att vara pigg i morgon... Bra dag, helt enkelt!

Hemma igen...

...efter ett par dygn på trivsam konferens. Bra föredrag, god mat, många skratt. Idag var alla trötta och det i kombination med ett föredrag som inte fick någon att blåsa av stolen av entusiasm gjorde att det blev lite segt, men roliga kollegor gör ändå att det blir en bra dag. Hysteriskt trött på hemresan, fast på ett sånt där skönt sätt som gör att man bara fnissar. Vilket är ganska lätt när man åker med Aikåaren, som är en av de roligaste människor jag vet (fast det säger jag inte till honom, då kanske han blir högfärdig.) 

Kom hem och kramade barnen, som blivit hämtade av morfar idag. Höll på att skämmas ihjäl, hade köpt piroger till barnen för att det skulle gå fort men liksom inte ombesörjt middag till pappa, som hade köpt med sig egen mat. Haha, nu får vi se om det blir nån mer gång... ;-) ja ja, det är ett himla pussel det här, om än ett ganska trevligt och fint sånt.

Nu blir det sova... Trött som en gnu.