Måndag kväll

Var å rensade ut lite ur svärmors förra lägenhet häromdagen, när hon hittade Snyggos första (?) par skor. De satt perfekt på miniapans små knubbiga!

Dötråkigt inlägg, ber om ursäkt. Just nu lär jag mig dock lägga in bilder från Ajfånen, därav detta. Hoppas ni har en trevlig kväll mina vänner! Det har vi, inte en brasa så långt ögat når. Bestämde mig redan som liten när jag stod och frös vid brasan vid Österåkers missionshus, att det inte var nån tradition att ta med in i vuxenlivet. Har hållit fast vid det förutom nåt enstaka år i ungdomen då det var stod mellan brasa och en kväll som Solokvist.

Valborg. GRATTIS KUNGEN

På nätterna planerar jag dagarna. Det är väldigt osmart, för generellt är ju inte nätterna dygnets glanstid. Igår natt när Hugo vaknade vid tre var min första tanke att ALDRIG I LIVET att jag kommer orka springa långpasset idag. Och just då hade jag förmodligen inte orkat, men några timmar senare gick det ju bra.

Idag bär det av till svärfar. Blir mysigt, men jag kommer förmodligen också sitta en inte oansenlig stund och tycka lite synd om mig för att jag har så ont i ryggen.

För övrigt har jag skrivit detta från Ajfånen och det tog mig ungefär trettio minuter. Hur orkar folk.

Litet test. Eller: börjar jag bli gammal? Är en annan passande rubrik.

Sitter i bilen med Snyggos älskarinna Ajfån, och det verkar ju gå fint att blogga härifrån även om mina fingrar är lite för tjocka och det känns som att jag skulle behöva läsglasögon och en åksjuketablett.

fast visst, jag kanske också skulle kunna om jag hade noll % kroppsfett och tränade 20 timmar i veckan.

Men det kan inte hjälpas att det känns lite töntigt att komma in och pusta och stånka, högröd i fejjan. (Snyggotränaren har f ö dragit ned mitt medelpass till 8 kilometer). (Det var helt på hans eget initativ).

En FANTASTISK morgon! Vi vaknade vid halvsjutiden, låg kvar en stund i sängen tills Miniapan tyckte det blev för tråkigt. Då cyklade jag i solskenet till affären och köpte färskt bröd, sen hade vi en mysig frukoststund. Nu ska vi strax dra till Smålandsskogarna.

Här om dan sprang kan det ha varit en ren? ett rådjur utanför fönstret, åt kolonilotterna till. Jag hann bara få med rumpan på bild.

Dagens outfit: reatröja från Vero Moda, typ 3 å femtio.

Nehej, jag ska packa klart litegrann här.

Kanske...

...de sötaste pjucks jag sett.

Han går dock inte en meter om man sätter ned honom på golvet med skorna på, verkar tro att de är någon form av broms. Vi får väl se om den släpper så småningom...

Högklackat

I sommar gifter sig våra kära vänner IoA. Ett bröllop är ju, bland mycket annat, ett ypperligt tillfälle att med gott samvete köpa sig ett nytt fint plagg.

värdar för festligheterna

Vad gäller just det här bröllopet så går det av stapeln på mitt kära Gotland. Många är de gånger man har fnissat åt turisterna som kommer festligt svajande på stilettklackar inne i stan, och tänkt att om de kommer tillbaka nästa sommar, då lär de ha ballerinas på sig efter att ha noterat att hela Visby är som en enda kullersten. I Visby ska vi bo, och en del av festligheterna äger rum vid havet och man uppmärksammas på att stilettklackar kanske inte är en bra grej.

Så långt allt väl. Ända tills jag kommer på att jag inte är så lång och ståtlig som jag för min inre bild brukar se mig, utan endast mäter hundrasextiofyraOCHENHALV centimeter över havet i fråga. Och om jag inte kan ha högklackat till festkläder, så känner jag mig som jag ser ut: som en hobbit. Ni vet de där små figurerna i Sagan om ringen.

Så, om man INTE ska ha högklackat, vad har man då på sig? En lite längre klänning med sandaler till? Jag skulle behöva råd av Heidi, som förutom att vara en av de stilsäkraste människor jag känner till, är gotlandsbo. Undrar just hur hon tänker lösa biffen med strandhäng. På ett perfekt sätt, är jag övertygad om.

Om jag för övrigt som av ett mirakel hittade sextusen kronor under mattan, skulle jag kunna slå till på den här supersnygga klänningen från D&G. Najs va?

(Fast nej, det skulle jag inte göra. Jag skulle aldrig med gott samvete kunna lägga det på en klänning, jag skulle drömma mardrömmar om hungriga barn i Afrika).

Jaha nehej, då kanske man ska tänka lite på packningen inför helgens Smålandstripp istället. Näsdukar och snorsug, verkar vara det viktigaste vad miniapan anbelangar. Han är förfärligt risig, men dock verkar magen bättre. Skönt det. 15 grader varmt och sol här, siktar på en kort promenad i em så att han får lite luft iaf. Ska kolla på centrum om vi kan hitta några skor till honom (lågklackade). Han har ju bara sockor, och det funkar dåligt nu när han börjar vilja knalla runt för (nästan) egen maskin.

En natt på stan

Miniapan vaknade strax efter midnatt i natt, helt otröstlig, kunde inte somna om. Efter två timmars skrikande och ålande och ett samtal till vårdguiden åkte jag in med honom till barnakuten, på vårdguidetantens inrådan. Fick snabbt träffa både sköterska och doktor, och förmodligen handlade det om magknip och förstoppning.

Hugo var så duktig fast han hade ont och det var mitt i natten, han låg på en brits i sin randiga pyjamas och omaka strumpor, snyftade lite hjärteknipande men verkade lättad efter att lavenemanget gjort sitt. Strax efter fyra kom vi hem igen, somnade väl vid halv fem och halv sju var det dags för morgonmjölken... inte mkt sömn här alltså. Konstigt ändå, och lite häftigt, hur mycket man orkar. När vi väl bestämt oss för att åka in var jag klarvaken, och kände mig ganska klarvaken ända tills vi kom hem. Tyckte det var onödigt att vi åkte båda, Snyggo skulle trots allt upp tidigt för att jobba. Har lite svårt att varva ned nu, är väl därför jag sitter här istället för att försöka sova nu när han väl sover middag.

Svårt att tro att den här killen varit vaken halva natten... mamman ser inte riktigt lika fräsch ut, kan jag avslöja...

Den ofrivillige adepten

Snyggo har tagit på sig rollen som min tränare på stort allvar. Idag hade vi genomgång av kommande månad.

Snyggo: "ok, det blir tre pass i veckan. Ett kort, ett medel och ett långt."
Jag: "ok, låter bra"
Snyggo: "det korta, till att börja med, ska vara 6 km."
Jag: "ok, eller kanske fem."
Snyggo: "nej, det ska vara 6 km. Och så ska du trycka på så mycket du kan, typ 5:30-fart."
Jag: "HAHA det är alldeles för snabbt"
Snyggo: "ja men 5:45 då. Du ska liksom trycka på."
Jag: "ok. Men min vanliga kortrunda är ju 5,6 km, ska vi säga att jag springer den då"
Snyggo: "nej då får du springa en extra sväng så att det blir 6 km."
Jag: "Ok! Vi säger väl så."

paus.

Jag: "Just idag kanske jag kan springa 5 dock, jag är så himla hungrig"
Snyggo: "NEJ"
Jag: "nej nej nej okej då sex kilometer"

Jaha, och sen ska det vara ett 9 km-pass och ett 12. Känns bra, jag är taggad (trots ovanstående autentiska dialog). Och det började bra, 6 km i 5:35-tempo. 33:29, det är typ det snabbaste jag har sprungit. Är det bara att jag blivit av med min fatsuit som gör det?? Min kropp måste ju vara lyrisk av att ha nått normalläge efter en michelingraviditet. Eller så har min kropp fattat att den klarar av mer än vad den kanske trodde...

Nu = CL-fotboll!

snoris

Igår hade vi kusin S här, tog en skön promenad på eftermiddagen. Toppenväder!

I natt har Miniapan haft det besvärligt med ny förkylning, idag funderar jag på att uppfinna nån slags snorkopp som man kan hänga under nästan för att slippa torka varannan minut.

Kanske kunde hon berätta om sin sopsortering eller nåt

Har ni sett det här i dagens Expressen? Helt fantastiskt, jag skrattade så jag grät. Jag vet inte vad som är roligast; att man inte kollar upp adresserna ordentligt eller att tanten i fråga helt sonika tog färdtjänsten dit. Även om "det var lite pinsamt". Haha.

För det vet man ju hur de ser ut

I dagens fantastiska lokaltidning är det en kort intervju med en svensk kvinna som har skrivit en bok om sitt fd förhållande med en av Usama B-L:s bröder. Jag citerar.

"När Catrin berättade för sina vänner att hon hade träffat en gift arab reagerade alla på ungefär samma sätt, säger hon. 'Det var ungefär snälla lilla gumman', säger hon."

Och jag tänker att ja, jag hade nog också reagerat om en väninna kom med en liknande nyhet. Redan gift = ingen bra grej! Arab, ja, det kan ju vara en bra grej men det kan ju finnas vissa kulturkrockar kring hörnet. Artikeln fortsätter;

"de förväntade sig att det skulle vara en kort hårig man. Men sedan såg de att han faktiskt var snygg."

AAHHH! Det var alltså inte hans fru eller etniska bakgrund som man såg som ett möjligt hinder på väg mot lyckan! Nej o nej, det var att han potentiellt skulle kunna vara kort och hårig.

Hur kunde jag tänka nåt annat, det är klart att hår på bröstet är mycket besvärligare än den där kvinnan som ens nya kille råkar vara lagligen vigd med.

Testa IKEA-parkeringen en lönelördag, bra stresshantering.

Mkt uppfriskande tur till sjukhuset. När jag hade parkerat i en ruta backade en tant mycket långsamt in sin bil i rutan bredvid. "NU VAR DET TUR ATT JAG INTE KÖRDE PÅ DIG!!!!" Fräste arga tanten när vi klev ur bilarna. "Eh, jaha, ja det var ju bra att du hade koll när du parkerade då," svarade jag lite förvirrat vilket uppenbarligen gjorde tanten ännu mer ilsken. "Ja men, så GÖR man inte!!" Fortsatte hon, och syftade på att jag hade parkerat medans hon funderade på hur hon skulle backa in sin bil i rutan bredvid (jag upprepar alltså, i rutan BREDVID. Vi snackar inte att jag stal hennes parkeringsplats).

Jag blev onekligen lite fnissig över hela situationen, men tänkte sen att jag kanske skulle ha sagt att om hon var osäker på hur man backade in i en ruta, eller om hon behövde ta många rutor i anspråk för att klara biffen, skulle hon kanske ha gjort på ett annat sätt. Eller tagit bussen.

Men det var nog bra att jag var vänligt oförstående, annars hade det nog börjat ryka från hennes näsborrar. Jag tyckte jag redan kunde skymta ett visst mått av varm aktivitet.

Måndag morgon

Nu ska jag ta min miniapagris och åka till labbet för att ta blodprov.

Senare under dagen väntar promenad med Anton & n:a Caroline. Snyggo är på jobb på Annan Ort så vi får klara oss själva tills imorrn, jag och kultingen.

Softish

Hade en himla fnissig afton hos syster S igår. Kom hem på bra humör, sov skönt i natt och gav mig idag ut på en joggingrunda, 8 km i 5:54-tempo vilket är bra med mina mått mätt. Målet för året är en tävling med milen på under timmen, och i det här tempot hade det ju funkat! Men framför allt LYCKLIG för att det överhuvudtaget gick att springa idag. 8 grader och duggregn är perfa tycker jag, iaf om man får hålla sig till asfalt.

Tjoho!! Medaljen i hamn!!

"Om du inte har feber är det ju bara att springa", sa min hårda tränare Snyggo igår. I morse ignorerade jag alla förkylningssymtom och vid elva plockade vi upp pappa hemma hos honom för att dra vidare till universitetet.

Kalla vindar var det, men vi försökte tagga så gott det gick.

Herrarna startade först, så pappa kutade iväg en kvart före mig.

HOPPSAN! Vilken celeber publik, va??

Med ett underlag som bestod av lera och sankmark, bestod första kilometern av att försöka parera de värsta lerpölarna. Det hjälpte väl inte precis till heller att 1000 fötter redan hade trampat på banan när jag sprang.

Hur som helst, jag var glad ändå och vinkade glatt till publiken (dvs CP mfl).

Pappa spurtar in mot mål

och en stund senare gjorde jag samma sak...

GALET jobbigt att springa så mycket uppför och nedför, särskilt eftersom man fick passa sig för att inte ramla. I vissa backar gällde det att hänga i granarna för att inte sätta sig på backen (jag tycker om att överdriva, men jag gör tyvärr inte det här. En tant släppte dessutom en gren modell större över mitt ansikte, INTE OKEJ).

41.04 blev min nettotid, vilket jag efter omständigheterna känner mig mycket nöjd med. Jag måste säga att det är roligare att springa på ett lite bättre underlag, Tjurruset skulle nog inte vara nåt för mig. Men kul start på säsongen ändå!! Och jag hade typ 180 damer efter mig, så jag såg inte till honom som samlade ihop kilometerskyltarna. TUR.

Nu har vi käkat pizzaslice och ikväll bär det av en sväng till Syster S & co.

NÖJD med mig själv och VÄLDIGT glad att jag tog mig samman och startade trots operfekta förutsättningar. Nästa mål är milloppet 23 maj, tills dess vore det ju kul om man höll sig frisk så att det går att träna lite också...

JAG SKA HA MEDALJEN

Jaha, förkyld och dan men jag tar väl på mig min nummerlapp ändå rå. VILL ha medaljen. Enligt arrangörerna är det lervälling i spåret, man rekommenderas ta på sig plastpåsar på fötterna innan man stoppar dem i skorna (!) (kommer inte göra det). Låter mer som Tjurruset än som Springcross, men det kanske också är det som hjälper mig att se det som en rolig grej. Får småjogga mig igenom det, och kommer SKÄMMAS IHJÄL om jag kommer sist. Det kommer förmodligen springa nån precis bakom mig och samla ihop kilometerskyltarna. Men å andra sidan, då får jag ju åtminstone sällskap.

Jaha, nu ska jag bara leta på springkläder, nässpray och alvedon.

Det tar på krafterna att tjura

Ja det gör det, och därför ska jag nu rycka upp mig. Målade upp den perfekta fredagkvällen framför mig, och nu är det bara att försöka arrangera den också. Vi börjar med en promenad, för det blir man alltid på bra humör av. Snöblandat regn öser ned, men jag har kepa och Hugo sitter under tak (fusk). Sen ska vi köpa frukt, det blir exotisk fruktsallad istället för choklad. Fortfarande inte sugen. Lite oroväckande men det finns ju viktigare saker att hetsa upp sig över.

Väl hemma blir det tända ljus, god middag och soffmys. OK, nu kör vi.

WATCH OUT! Pollyanna* är i farten!

*otäckt positiv blond flicka ur 50-talets ungdomslitteratur

pizza å choklad

Har ett tillfälligt fotoalbumsryck, måste ju komma nån vart med dem. Sitter och fnissar åt bilden från Milano, när farmor åt en pizza som var dubbelt så stor som hon.

För övrigt gör vädret (kallt och snöigt) i kombination med min förkylning att jag helst vill ligga under ett täcke hela dagen. Vilket jag dock INTE gör.

Vi har som en liten fredagstradition att dela en chokladkaka till fredagsmys, det brukar jag vanligen börja se fram emot redan när jag vaknar på fredagsmorgonen. Men inte ens det lockar mig just nu. Då kanske ni fattar hur illa det är ställt.

Hörrni alla kvinnor...

Utgående samtal till syster E häromdagen:

*signal*

E: "Ja hej det är E"

Jag: MINA BRÖST SER UT SOM SYSTEMETKASSAR"

E: (Chockad): "Va? Vadårå?"

Jag: (lätt frustrerad): ja, kanske för att jag har AMMAT och FÖTT BARN"

E: "Jahaaaa! HAHA!"

Jag: "Det här är INTE roligt"

E: "Nej.. HAHAHA"

Jag: "hmpf"

E: "hörrö, jag har besök nu. Kan jag ringa dig sen?"

Jag: "mm"

E: "och FÖRSÖK att inte deppa ihop under tiden!!! HIHIHI"

Jag har tre bekanta som har fixat brösten efter att de fick barn. Vet inte om det är ett nytt storstadsfenomen. Jag kan fatta grejen, för man är ju samma person som innan ungefär, men med en helt ny kropp. Jag kan fatta att man så ogärna vill stifta bekantskap med den här nya kroppen, att man så ogärna vill komma överens med den så att man snabbt försöker se till att den ser ut som innan istället. I samma anda som folk sprutar in botox och lyfter lite ögonlock sådär på en ledig dag. Nej, jag är tyvärr inte så PK eller feministiskt lagd att jag inte förstår det.

Jag vet att jag ältar det här med träning ibland. För jag tror att ALLA människor mår bra av det. Jag tycker man ska göra det som en hyllning till sin kropp, och som en investering för framtiden. Motion motverkar depressioner och påverkar välbefinnandet enormt, det finns det hur mycket forskning som helst på. Sen kan det vara promenader eller hårdträning eller bara allmänt hålligång a la räfsa löv i sin egen trädgård. Det är inte det viktiga.

Men den här kroppshetsen, med nya bröst inkluderat, jag vill inte vara en del av den. Jag vill verkligen inte det. När jag gör mina plankanövningar hänger magen nästan ner i golvet (jo, det är säkert. Om jag var modigare skulle jag ta en bild och visa). Men det kan väl få vara så? Kan vi inte få vara lite flabbiga och är det hela världen med lite gäddhäng? Kan man få ta två (eller fyra) kakor en vanlig torsdag?

JA, DET FÅR MAN.

Och dessutom, sålänge man inte ser ut som Gilbert Grapes mamma så är några överskottskilon inte hela världen.

Treater

Kan varmt rekommendera "Treater" på Intiman. Fantastiska skådespelare.

Kan ännu varmare rekommendera en middag på stan med en kär vän, god mat och massa prat.

Igår var på det hela en hemskt trevlig dag, om man bortser från det här eländet i kroppen. Statusen just nu är att om loppet var idag skulle jag inte springa. Mår dock lite bättre än igår. Jag ägnar mig så länge åt att drömma om lite nya snygga löparkläder.

Jag vet inte, men får för mig att det skulle gå att kapa tiderna en aning om jag hade de här snygga adidas-shortsen på mig, tillsammans med ett klarblått linne. Det låter väl inte otroligt?

95 barn

Apotek Hjärtat har en kampanj där de skänker vaccin till 95 barn, för varje bloggare som publicerar den informationen.

Med hjälp av den här bloggposten vaccineras 95 barn runtom i världen mot stelkramp.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. http://www.unicef.se/stod-oss

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Ensammen. Eller, inte helt, men åtminstone själv.

Snyggot och miniapan somnade tidigt, och lämnade mig här i min egen lilla misär.

Halsen värre, lederna värre, humöret i botten. OK, inte i botten riktigt, men jag är då inte särskilt Pollyanna. JAG SKA JU SPRINGA PÅ LÖRDAG. Alla som gillar att springa kan ju tänka sig första loppet efter 18 månaders löpuppehåll, ska jag behöva stå och titta på när pappa springer?? Alltså, det gör jag ju gärna, men helst om jag också får springa. Jag vill ha MEDALJEN. Ja, det finns folk som har det värre. Det finns alltid folk som har det värre, får väl fokusera på det (så blir jag säkert gladare).

varannan veckas-barnen

I kölvattnet av Happy happy-debatten har jag tänkt mycket på barnen. Perspektivet är ju de vuxnas - det blir så mycket lättare och bättre när man bara behöver vara förälder varannan vecka. Man blir gladare och orkar mer.

Jag har sagt det förr, jag är inte emot skilsmässa om man inte kan leva tillsammans. Och det finns helt säkert barn som har det bra även med föräldrar på olika håll. Men sen finns barnen som kommer ikläm, när mamma eller pappa bildar Den Nya Familjen. Där barnet aldrig kommer att ingå på riktigt. Jag vet inte varför, men jag kom att tänka på det idag när jag sövde Hugo för sin middagslur. Han låg intill mig på sängen i sin blå munkjacka, med sitt rufsiga lilla hår på skaft. Tänkte tanken på att behöva sätta på honom en liten ryggsäck och skicka iväg honom till Pappa och Pappas Nya Fru och Pappas Nya Barn. Där han blir ett nödvändigt ont, istället för det bästa i hela världen. Det gjorde ont i hela hjärtat. (Och för att ingen ska behöva försöka se om det finns nåt att läsa mellan raderna så nej då, vi har det mkt bra och har inga planer på att skiljas).

Nej, jag vet att det inte är så för alla barn, men nu är det barnen som hamnat i kläm som jag tänker på.

Fast sen finns det bonusföräldrarna som slåss för sina barn också. Eller sin partners barn, rättare sagt. Som min väninna T som fick två barn "på köpet" och som insåg att dessa barn skulle ha det bäst om de fick kontinuitet, lugn och ro hemma hos dem. Oavsett om det hade varit enklare och mer lockande att bara ägna sig åt sin lilla familj och de egna barnen. Sina egna barn SKA man slåss för om det behövs, förmodligen svårare att göra det för någon annans barn och därför blir det också på ett sätt större. Jag hoppas att hennes bonusar ska känna det när de vuxit upp, att deras föräldrar visserligen inte kunde leva ihop, men de fick en förälder TILL i stället, en som har varit på deras sida hela tiden. Jag hoppas barnen som växer upp och känner så är många fler än de andra barnen, de som önskas osynliga.

Bröd och barn

Brödet blev superbt, faktiskt. Enkla att göra och mkt goda. Smakar barndom - både mamma och farmor bakar såna här ibland.

Hugo beter sig idag som att han är tre år. Spottar ut maten och fnissar, sprattlar så att det inte går att ta på byxorna (under glädjetjut, medans mamman i fråga håller på att bli tokig). Han gör det så utstuderat, trodde sånt kom senare. Nåväl, han har VÄLDIGT roligt åt sig själv iaf så de råder en glad stämning här hemma (vad honom beträffar).

Måste för övrigt tipsa er som har barn om Minimarathon, som går av stapeln i Sthlm söndagen den 3:e juni. De har klasser från 5 år och upp till 17, och målgång sker inne på sthlm Stadion precis som på stora marathon som går dagen innan. Jättestort arrangemang, förra året var nästan 8000 barn med. Det är ganska korta sträckor så det passar nog de flesta. Jag anmälde Ella igår, och ser redan fram emot dagen. På Minimaran hittar man mer info.

För mig drar det ihop sig inför lördagens Springcross. Sprang en tur igår, och idag har jag mer ont i halsen igen. Det får väl gå som det går helt enkelt, har aldrig sprungit terrängtävling innan så jag får väl springa så gott jag kan utifrån dagsformen, och hoppas att halsontet är borta. Kul ska det bli iaf, bara jag mår ok.

Lite på en höft sådär

När det gäller bakverk av alla de slag har jag inga problem med att själv lägga till och dra ifrån lite på recepten, eller göra en kaka utifrån nåt gammalt recept som jag tror mig ha i huvudet. När det gäller matbröd vill jag dock gärna ha ett utförligt recept.

Grävde fram en kopia ur mammas receptpärm, för att baka s.k Julitalimpor. Med prydlig handstil har mamma skrivit ned ingredienserna, fast med lite alternativa mått inom parentes. Typ

3 (1) ägg
1 liter vatten
2 pkt jäst
20 (12 dl) mjöl
4 msk farinsocker (2)

Efter en stund insåg jag att det är två snarlika sorters bröd, originalet och sen parentesbrödet. OK, bestämde mig för parentesbrödet.

Problemet inträffar när jag kommer till beskrivningen, som lyder typ gör som vanligt, jäs och grädda.

Här insåg jag att jag skulle bli tvungen att ringa och fråga vad "som vanligt" är.

Nu har jag fått rätsida på det och ska således skrida till verket med matbröden. Först måste jag dock undersöka om ugnsluckan verkar hålla för att bli bankad på med en fjärrkontroll.

åsså de utlovade

bilderna som är tagna av Snyggos älskarinna Ajfån, därav kvalitén.

Hugo häromdan:

Det finns alltid en anledning att fira

och just idag firade vi 5-årig förlovningsdag. Jag frågade Snyggo häromdagen vilken han skulle välja om han bara fick fira en av våra gemensamma dagar, och han hade valt bröllopsdagen. Jag hade valt dagen då vi blev ihop. Men idag hade vi alltså förlovningsdag och den inföll på en lördag, och varför skulle man inte kunna fira alla sina dagar?

Jag planerade en liten överraskning med hjälp av ma&pa, som kom över vid tolvtiden. Strax därefter kom Snyggo hem från en blöt löptur, och blev kommenderad dusch (hade förmodligen skett i vilket fall) samt lite snygga kläder. Vid halv ett skjutsade pappa oss till pendeln och sen gav vi oss av in till stan där jag hade bokat bord på "Nybrogatan 38". Jag åt en oxfiléhistoria och Snyggo valde kalvtartar utan vetskap om att detta är en råbiff. Nåväl, mat som mat, den slank ju ned den med.

Efter en lång sittning gav vi oss ut och strosade lite på stan, gick igenom saluhallen på Östermalm och sen vidare till Karen Millen där jag slog till på en rea-jumper. ("ÅÅÅ vilken fin klänning, sa expediten om min 100-kronorsklänning från veckans 2hand-shopping. Det du, Sara ;).

Vi kom hem igen till en liten kille som trivdes alldeles utmärkt bra med mormor och morfar (han stod och tittade efter dem lite besviket i hallen när de åkte). Nu ska vi ha en myskväll hemma, det blir inte så svårt med tanke på gottigheterna som ma&pa hade lämnat i vår kyl... <3

Lite bilder från dagen kommer sen. Hoppas ni alla har en lika najs helg!

New Girl

Ni missade väl inte nya komediserien på 4:an? Började direkt efter Let's dance. Precis min humor. Kanske er med? Verkar inte gå på TV4Play men om ni missade det kommer en repris lördag (typ idag) kl 13.25. New Girl heter serien, och fredagkvällarna blir helt plöstligt ÄNNU lite bättre.

rekommendejshön

Högst osponsrad som jag är, beslutade jag mig ändå för att testa Maybellines nya mascara med "fiberextensions". Till skillnad från make och son som har långa mörka ögonfransar, är mina egna kortare än en relation i Hollywood. Därtill ljusa, såklart.

149 kronor får man punga ut för kalaset. Var mkt skeptisk, för det är ju sällan såna där grejer fungerar trots att de heter extrasuperdupermegalengthglamour-mascara.

Men faktiskt, tyckte effekten blev rätt så bra! Mascaran är dock ganska "tunn", så man fick måla några lager för att effekten skulle infinna sig. Men visst, om min morgontoalett råkar infinna sig samtidigt som Miniapans middagslur så...

Kommer inte byta till denna, utan spara den till festliga tillfällen och i övrigt fortsätta med favoriten från Max factor. Men jag måste ändå ge denna: