”Det är dessutom skillnad på gudkärna och gudskal. Jag kan skapa ett gudskal som innebär att jag aldrig säger ett ont ord och framstår som den vita riddaren, oantastligt polerad, oåtkomlig för konfrontationer och därmed också för kommunikation.
Eller också kan jag se mina egna brister i ögonen, visa dem, syna dem, och få dem synade av andra, Som då förhoppningsvis – utan att döma eller förskjuta mig - säger emot mig när jag är dum, riktigt ilsket om det är påkallat. Och då behövs det så småningom inget gudskal. I stället kan en gudkärna börja växa inifrån mitt centrum – en stam, en varm pelare som förvandlar hjärtat från tomrum till träd.”
Ur ”Anteckningar efter en frontalkrock med Gud” av Maria Küchen
Jag är trött på alla ”perfekta” människor vars liv verkar fyllas med mening när de får tala om hur vi alla borde göra (och hur de redan gör). Om alla skalade av sig skulle man inte behöva känna ett sånt obehag av att inför somliga visa vem man verkligen är, för då skulle vi sluta kasta stenar i glashuset allihop. Vi skulle inte kasta några fördömande stenar alls, för alla skulle inse (kanske) att ingen, inte ens den ”perfekta” människan, har rätt att kasta en endaste liten gråsten.
Problemet är att en ”perfekt” människa skulle läsa en sådan här sak och säga ”amen”, totalt omedveten om alla fördömande stenar hon kastar ut.
För hon är ju trots allt den perfekta människan.
