Det är ju fult att ge. Senast en krönika där Fredrik Virtanen skriver att vi ska ge, men inte efter vårt privata godtycke utan via skattesedeln. Annars tar vi på oss själva ansvaret istället för att det ligger där det ska vara; hos staten. Att det är skatteavdrag på pengar vi skänker till välgörenhet, det är "en farlig väg." Hur det nu kan vara en dålig grej att man vill med sina egna pengar bidra till cancerforskning, katastrofhjälp eller hjälp till utrotningshotade gorillor.
I alla tider har det pratats i lite nedlåtande ordalag om frivilliga hjälporganisationer. Det är ju nåt amerikanskt, inget sånt vi behöver i Sverige liksom. Här behöver ingen må dåligt. Om man mår dåligt i Sverige får man skylla sig själv. Fast den peng man får om man har tvingats ge upp allt och fly hit eller om man är sjukskriven eller arbetslös, den är inte så vansinnigt stor. Det är den inte nu och det är den inte under en sosseregering. Men pengar behövs, därför har jag alltid hittills röstat på dem som driver en arbetslinje. Därför att folk i arbete betalar för dem som av någon anledning inte kan arbeta. (Fast ärligt talat, nu behövs inte fler jobbskatteavdrag. Vet inte hur jag tänker rösta nästa år).
Blått eller rött gör det samma, man ger för att behålla sin medmänsklighet. Inte för att hjälpa staten. Man ger för att visa nån annan att de inte är osynliga.
GÖR MAN? Tänkte jag sen. Jag gick nämligen och funderade på detta på min och barnens promenad. Jag är ju expert på att tycka saker i teorin. Jag kan då inte minnas att jag brukar "se" folk, även om jag behändigt över bankgiro försöker skänka pengar lite till höger och vänster, för att det ska kännas lite bättre sen när man köper den där tröjan som man inte behöver.
Sen stod han där utanför affären. Mannen med trasiga kläder och en tom mugg i handen. Då gjorde jag det där som man aldrig gör. Jag förklarade för Hugo varför han stod där, sen gick vi in på affären och fyllde en kasse med lite bröd, frukt och annat. Sen gav vi den till mannen utanför.
Om det fick mig att känna mig som en bra människa? Nej, fast jag trodde kanske det innan att det skulle göra det. jag kände mig ganska ynklig. Funderade på hela vägen hem vad jag har gjort för att förtjäna värme, mat och kärlek. Men det fick mig åtminstone att känna mig som en medmänniska.