Skyndade iväg till jobbet i morse för att hinna med den stora bjudfrukosten som dukas upp i köket en torsdag varje månad, innan de lite mer seriösa arbetsuppgifterna tar vid. Tänkte åter på hur orättvist livet på många sätt är, men jag köpte en kopp varm choklad till Maria som sitter i den sista korsningen innan min t-banestation. Vi brukar prata lite ordlöst, ler och vinkar och jag bär med mig det hela dagen. Ibland köper jag en lunchmacka eller en kanelbulle eller nåt. Man kan inte ge alla pengar, men man kan åtminstone göra livet en microliten bit drägligare för någon.
Igår morse tog jag bussen och insåg att vi skulle missa varandra därigenom, men hon fick syn på mig genom den smutsiga bussrutan, och vinkade så hon nästan trillade av pappkartongen, och så skrattade vi.
Nej, jag gick hela förra året och mådde dåligt över alla man inte kan göra något för, hade dåligt samvete för att jag har alla basala behov uppfyllda. Det har jag försökt lämna, men jag vill inte göra det på bekostnad av empatin, så nu försöker jag hitta en balans. Svårt är det hur som helst.
Nåväl, bjudfrukosten satt fint och därefter har jag gnetat på fram tills nu, på väg mot dagis. Ikväll kommer syster S för bokplanering, vi har även så smått påbörjat vårt nästa bokprojekt. Funderingarna nu går mest kring på vilket sätt vi ska lyckas krångla ut vårt färdiga manus så att vi kan pracka på er alla varsitt ex!
Ser fram emot en mysig kväll med mycket te och prat... Men först lite häng med gnuttarna förstås.
