Helgen började fint med glada barn och sköna kvällar i min ensamhet. I söndags höll jag på hela förmiddagen med att planera pappas 1-år-efter-operationsfest med tävling och massvis av tacopaj. Stod i duschen och skulle strax åka till syrran där festen skulle äga rum när faster G aviserade att farfar blivit jättedålig så att de skulle åka dit istället. Ringde pappa, jo, de skulle ju också ta sig till sjukan eftersom de aviserat att det var dags att ta farväl.
Packade snabbt ihop en liten matsäck, packade in barnen i bilen och plockade upp syster S för att ta oss till Katrineholm, en bilresa på ett par timmar om trafiken flyter. Vi hann 20 minuter innan Nora kräktes ned hela sig. Var bara att vända. Släppa av syrran som tog tåget istället, hem och tvätta nedkräkt bil, medans jag fulgrät över att farfar hastigt och olustigt skulle gå bort utan att jag skulle vara där och säga hejdå.
På kvällen kom rapporter om att värdena stabiliserats, och så fort Snyggo kom hem från sin skidhelg på måndagen så åkte jag och pappa till sjukhuset. Farfar var talbar, piggare än dagen innan och personalen på sjukhuset var mer eller mindre förvånade över att han var vid liv. Så även idag. Nu hoppas vi det reder upp sig så att han får åka hem snart.
Tacksamt nog har kroppen (min egen vill säga) varit lite bättre ett par dagar, idag var det dags för tre lektioner självskydd och det gick bra. Hurra! Hoppas kunna börja träna ordentligt snart, även på gymmet. Har blivit enstaka löppass nu bara. Det sätter sig på psyket det här tyvärr, känner mig låg och inte alls i form. Men hur som helst, idag gick det bra. Upptäckte när jag kom hem att jag har blåmärken efter fem fingrar på höften... hellre det än så där knepigt ont av ingen orsak.
I morgon kväll väntar middag med teatertjejerna i Uppsala, det lär nog också pigga upp om jag känner dem (och mig) rätt.
.