Dumbo

JAG SKRIVER PÅ MATTIAS DATOR OCH FATTAR INTE HUR MAN FÅR tillbaka, jaha, där var det, till små bokstäver. (Min dator ser annorlunda ut). Jag är inte på jobbet pgr av sjukdom. Ringde Löwet i morse, och fick efter en halvtimme i telefonkö veta att om man har ont i magen får man åka in akut eller ringa vårdcentralen. Tappade genast stinget eftersom jag inte ens HAR speciellt ont i magen idag, men jag får väl ringa vårdcentralen sen istället då.
M kom hem igår med världens största mjukishund för att jag inte skulle behöva vara ensam idag. Om han sitter bredvid sängen når hans huvud ändå upp ovanför kanten. Hundens huvud alltså. Fast han är så där mjuk och härlig, inget gigantiskt "det-här-vann-jag-på-Grönan-monster". Dumbo, heter han. Nu ska jag snart kolla på del tre i filmatiseringen av "lilla huset på prärien". I´m a big fan.

Inte jäkta

Man ska ju TA DET LUGNT. Eftersom livet inte går i repris. Man ska inte jäkta och önska att man var två år eller två veckor eller ens två timmar framåt i tiden. Ändå kan jag inte låta bli att längta till semestern i januari, eller till februari då jag ska plugga lite igen. 14 veckors kriminalvårdsspecifik utbildning. Jag ser framför mig hur våren blir rena glidarlivet, plugga är jag ju van vid tänker jag.

Jag kan inte låta bli att tom. längta lite till ikväll, då ska jag gratinera broccoli till middag och krama M så mycket jag bara hinner.

Ainbusk och kasta gris

Idag är jag så glad för jag mår bättre än igår. Igår mådde jag så dålig så jag diagnosticerade mig själv med alla sjukdomar man kan tänka sig, alla FARLIGA sjukdomar.

Ska käka kinamat och gå på Ainbusk-konsert ikväll. Det slog mig just att jag bestämt med S att vi ska mötas i stan 17:10, men stan är ju ganska stor. Bäst att försöka precisera det där lite kanske.
Hur som helst. I morgon börjar julen, på kvällen efter jobbet. Vilken bra dag jag ska ha. Och hela helgen också för den delen, jättebra ska jag ha det.

För övrigt kan jag tipsa om spelet ”kasta gris”, ett mycket roligt sällskapsspel som går ut på att man kastar två små grisar och får poäng för hur de hamnar. Jag suckade möjligen en aning när M introducerade spelet på nytt i mitt liv, jag spelade det som barn, men jag iddes inte säga någonting eftersom M studsade upp och ned i soffan och sken som en sol av bara tanken på en omgång kasta gris. Nu är det jag som är totalfast och vill spela hela tiden. Borde säljas med en varning om att man kan bli beroende.

Julpyssel

...I måndags, då vi hade helgdag på låtsas.

Julstämning

Idag när vi satt och fikade på jobbet började vi prata om julfirande. (Stämningen i personalrummet med levande ljus och röda blommor kan ha bidragit till samtalsämnet). Och jag insåg plötsligt att jag verkligen ser fram emot jul. Jag ser fram emot att få ge bort mina julklappar som jag… eh… måste köpa. Jag ser fram emot att äta massa gott (inte godis, såklart men kanske fruktsallad och så. Med russin. Russin är ju juligt). Jag ser fram emot att träffa galna roliga mysiga släkten. Jag ser fram emot att få ta på mig mina fina fina svarta 50-talsaktiga festskor från Lübeck.
På söndag ska jag ha julpysseldag. Då ska jag fixa lite, handla lite, slå in. Kanske dricka lite glögg. Lyssna på julmusik.

En helt vanlig tisdag. Vanlig men ovanligt fin.

Vad jag har gjort idag:

Suttit i telefonkö hos migrationsverket

Det var väl det. Skit alltså när det inte finns separata myndighetstelefonlinjer. Myndighetstelefonlinjer var förresten ett långt ord, skulle man kunna använda i den där ”hänga gubbe”-leken.

Jag är även irriterad över att det helt plötsligt kostar pengar att parkera i Kistagallerian, även om man bara är där kortare än en timme. Beskedet kommer precis när man har kört in i garaget, som om man då skulle kunna trixa sig ut igen.

Nu ska vi se om det möjligen finns något mer jag är irriterad över, när jag ändå håller på att skriva Klagovisorna part two.

Tja, det skulle i så fall vara att jag har värsta bölden på kinden, men annars är jag nog rätt nöjd och tillfreds.

Faster A, hur går det med julfirandeplanerandet? (Nytt ”hänga gubbe”-ord). Pratat med Löt?

torsdag

Helgen tillbringades på landet, en skön och mysig helg. Nu är det snart helg igen, helt plötsligt. Ska bli mycket trevligt att få lite quality time med S&C på lördag, vi går om varandra hela tiden. När jag är hemma är de på väg ut, och när de är hemma är jag hos M.

Snart bara två veckor till jul! Jag håller på grejar med julklappar, fick värsta inspirationen när jag tittade på gamla filmer från jul hemma hos farfar. Vi tittade på släktens julfirande mellan 1987 och 1990, och sen var min julstämning faktiskt ganska hög. Dessutom har jag och M druckit en massa glögg och lyssnat på Ainbusks fina julskiva flera kvällar.

Annars är det väl inte mycket nytt under solen. Jo, förstås, Linda Rosing har ju lagt ned sin politiska karriär eftersom ingen tog henne på allvar. Jag skulle snarare säga att alla som inte tog henne på allvar hade rätt hela tiden, hon ville ju egentligen bara synas. Första statsministern som viker ut sig i Café, typ.

Jag har också börjat med min nya satsning ”smalare mat och mer motion”. Idag har jag inte ätit godis, inga bullar. Gjorde inte det igår heller, däremot kebablunch. Men det var iof innan jag kom på att jag skulle börja med den här nya grejen.

Lite ditt och datt

Igår åt jag middag med I i stan, italiensk förstklassig restaurang med vit- och svartklädda servitörer som drog ut stolarna och fyllde på så fort glaset var tomt. MYCKET trevligt. MYCKET god mat. Avslutade med en fransk nougat på hemvägen, samt en tidning. I tidningen recenserades boken som jag och M har som högläsningsbok; ”en drink före kriget” av Dennis Lehane. Boken var den BÄSTA spänningsbok recensenten visste, OUPPHÖRLIG spänning om ett av de VÄRSTA OCH BLODIGASTE gängkrig Boston hade skådat. Intressant. Efter 250 sidor undrar vi fortfarande när den ska bli spännande, jag har somnat flera gånger och faktiskt har M somnat nån gång också. Privatdetektiverna tillika huvudpersonerna sitter nämligen mest på sitt arbetsrum och pratar, och den ena detektiven är jättetänd på den andra, som kanske möjligen är lite tänd tillbaka men som ändå stretar emot. (Fast de har hånglat loss lite vid ett tillfälle).
Jaha, ja det var ju spännande så det förslår.

I helgen ska jag antagligen ut på landet. Om det fortfarande är aktuellt, jag måste kontakta folket så jag inte dyker upp oannonserad. Jag ska fara dit i min lilla Ragnar Nördis, vilket ska bli väldigt lajbans. Problemet är att jag bara hittar dit när jag åker tåg, jag kommer antagligen virra bort mig i Eskilstuna. Men men, shit happens.

För Dig

Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är väl sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
med Dig, med Dig
med Dig

L. WInnerbäck

stenar och glas

”Det är dessutom skillnad på gudkärna och gudskal. Jag kan skapa ett gudskal som innebär att jag aldrig säger ett ont ord och framstår som den vita riddaren, oantastligt polerad, oåtkomlig för konfrontationer och därmed också för kommunikation.
Eller också kan jag se mina egna brister i ögonen, visa dem, syna dem, och få dem synade av andra, Som då förhoppningsvis – utan att döma eller förskjuta mig - säger emot mig när jag är dum, riktigt ilsket om det är påkallat. Och då behövs det så småningom inget gudskal. I stället kan en gudkärna börja växa inifrån mitt centrum – en stam, en varm pelare som förvandlar hjärtat från tomrum till träd.”

Ur ”Anteckningar efter en frontalkrock med Gud” av Maria Küchen

Jag är trött på alla ”perfekta” människor vars liv verkar fyllas med mening när de får tala om hur vi alla borde göra (och hur de redan gör). Om alla skalade av sig skulle man inte behöva känna ett sånt obehag av att inför somliga visa vem man verkligen är, för då skulle vi sluta kasta stenar i glashuset allihop. Vi skulle inte kasta några fördömande stenar alls, för alla skulle inse (kanske) att ingen, inte ens den ”perfekta” människan, har rätt att kasta en endaste liten gråsten.

Problemet är att en ”perfekt” människa skulle läsa en sådan här sak och säga ”amen”, totalt omedveten om alla fördömande stenar hon kastar ut.
För hon är ju trots allt den perfekta människan.

12 timmar är en relativt kort tid om man gör något trevligt.

12 timmar tur och retur på en buss i helgen visade sig vara mer än trevligt. På hemresan slösade vi inte ens den dyrbara kvalitetstiden med att läsa våra medhavda deckare, och ändå gick tiden fort. Hade ordnat barnvakt till Ragnar Nördis, och att komma hem och upptäcka att han blivit så väl omhändertagen var underbart.

I fredags rymde två killar från anstalten, precis när vi slutat jobbet för att åka till bussen. De greps båda två och det var MYCKET sorgligt att man inte fick tillfälle att vara med.