Sömnlös

Var idag på nytt jobb och fick veta att jag kommer jobba med intensivövervakning (fotboja), precis som jag hade önskat. Kändes väldans positivt. Börjar direkt efter semestern.
Annars inga nyheter förutom att jag i natt drabbades av plötsliga sömnbesvär. Vaknade halv tre och kunde inte somna om. Klockan fyra gick jag upp och åt en bulle och drack ett glas mjölk (nästan en tänkbar kandidat för "du är vad du äter" eller "vi äter oss till döds". Man vet ju vad den där nattamaten ställer till med). Halv fem-fem somnade jag om, och var tämligen utmattad när klockan ringde. Dessutom befarade jag att jag skulle ha en bula i pannan eftersom jag vid något sömndrucket tillfälle tidigare på natten råkade knocka Snyggo. Så kan det gå. Idag sitter jag och handlägger klientärenden i högt tempo, ska fortsätta nu ett par timmar till. Tjing!

Fikus Forever

Sisådär ja, då har man ett alldeles nytt jobb!! Kan förhoppningsvis börja som Frivårdsinspektör efter semestern. Känns bra med kontorstider, framför allt.

Vi har dessutom bokat resa till Azorerna nu. 26 Juli bär det av, och det ska bli MYCKET roligt. Frågan är bara vem som ska ta hand om vår Fikus under tiden, men det får väl lösa sig. Så jobbigt att ha en krukväxt, så mycket att tänka på. Tur att vi bara ska vara borta en vecka. Sen är vi hemma en dag innan vi åker till fjällen, får väl vattna honom mycket den dagen.

Vi har även bokat två vandringsdagar over there, på Azorerna alltså, samt en val- och delfinsafari. Ser framför mig hur vi flyger fram i en liten sån där RIB-båt med saltstänk i ansiktena och vatten i stövlarna. Och kameran i högsta hugg innan man tappar den i Atlanten när det kommer en våg.

Nu ska jag lägga mig och hoppas att jag inte blir sjuk, har känt mig vissen hela dagen. Hej och hå, trevlig kväll tillönskar jag er alla.

När du får oväntat besök.

Igår kväll satt vi i godan ro och planerade månadens ekonomi (M hade gjort en fin plan i Excel så att vi ska kunna hålla koll på pengarna, och nu fick jag en privatlektion i just Excel) när det helt plötsligt blev helt gult utanför fönstret. Visade sig vara två ballonger som landade i kolonilotten...

Tur man inte ingår i det trådlösa nätverket.

Dagen börjar lida mot sitt slut och i och med det har jag avverkat 36 timmars arbete nu i midsommarhelgen. Känner mig nöjd.

Googlade lite förut för att ta reda på om ryktet stämde att min gamla lågstadiebästis verkligen hade bytt namn till något förskräckligt fånigt, och det visade sig stämma. Jag hittade även hennes hemsida, där hon ligger och åmar sig och kråmar utan så många trådar på kroppen. Trådlös, skulle man nästan kunna kalla henne. Hon kallade sig själv för övrigt för en swedish model. Där ser man, lycka till med "karriären".

Ursäkta, men jag måste bara få be om ursäkt.

Jag har kommit på mig själv med att be om ursäkt för ungefär 65% av allt jag gör. Inte på jobbet, men hemma.
"ursäkta alla mina skor..."
"ursäkta jag ska ta hand om den där kastrullen snart..."
"Ursäkta att det ser lite stökigt ut..."

Att be om ursäkt är ju BRA. Om man har något att be om ursäkt för, vill säga. Men eftersom M alltid bara tittar frågande på mig så har jag blivit tvungen att fundera på varför jag går runt och ber om ursäkt för min existens. Och då har jag kommit fram till att när vi nu formar vårt gemensamma liv och hem så stämmer inte alltid mina referensramar från tidigare.

Exempel.
I mitt förra hem så var det viktigt att man inte hade för många par skor framme. Om man hade för många par så hände det ibland att ett par skor flyttades från skohyllan till sovrummet. Inget konstigt med det, men eftersom det var däremot en 'regel' som inte kändes så väldigt förankrad i en skofantast som mig.
Nu har jag en egen skohylla, jag har nog 10 par skor i hallen. Och det tycker M är ok. Han var tom med och köpte en ny skohylla. Och jag tycker att det är jättefint. Visst, om vi någon gång blir en större familj än två personer kan jag tänka mig att plocka bort ett par skor så ett eventuellt barn kan ha ett par skor där också, men det är ju i vilket fall inte aktuellt nu.
Alltså, gäster är alltid välkomna, men de får ställa sina skor där det finns plats.

Nu försöker jag sluta be om ursäkt. Och jag försöker även inse att det är OK att jag gör saker på andra sätt än DÖM och MÖS (mina ömma systrar).

Vad långt det blev, sorry ska skriva kortare nästa gång...

Turbantomte. Typ INTE.

Läste en "Plaza Kvinna" häromdagen. Det skulle vara något slags sommarnummer, så allt handlade om att det var sommar nu och snart semester. Varenda liten redaktörskrönika handlade om att nu börjar snart juli och det är den BÄSTA tiden på året. INGA måsten, BARA roliga saker händer. De enda val man måste ta är om man ska dricka vitt vin eller rosé, ta ett till dopp innan lunch eller inte, sova en timme längre eller till tolv eller gå upp på en gång. Skönhetssidorna är späckade med hurtiga utrop; nu behövs bara en dutt vattenfast mascara och lite glanssprej i håret och sen sticker man in i sina bruna fötter i ett par snygga sandaler och knallar ut.

Kände att det inte var något för mig. Jag blir tyvärr inte snygg av att vira "en tunn färgglad sjal runt huvudet likt en turban", bara för att det är sommar, och om jag bara skulle gå upp på morgonen och bara spreja lite glanssprej i håret skulle det endast se ut som ett extra flottigt rufs. Jag är inte brun om benen, mina ben är fortfarande vita och håriga (fattar inte, min rakhyvel är borta) och vadå, ska man dricka rosévin sju dagar i veckan helt plötsligt, som värsta alkisen? (Och ha grillfester på balkongen, det står det också om. HELA tiden ska man ha grillfester där man sitter med sina brundbrända fötter i ett par fina sandaler och dricker rosévin, eller vitt vin).

Däremot har vi nu beslutat oss för att sommarresan kommer att gå till Azorerna i stället för till Kina. Det känns skitbra, vi ska boka på måndag. Mitt ute i atlanten ligger det, och ser tydligen inte ut som nånting annat. Där ska vi vandra och titta på delfiner, tänkte vi.
Back to work.

En midsommarnattsmardröm

Jobbar hela helgen och har med mig en bok som förstöelse vid eventuella lugna stunder. Några sådana har funnits idag och därför har jag börjat läsa Elisabeth Anderssons "På andra sidan Venus".

Jag fattar inte att jag fortsätter läsa den, men det är antagligen för att den är lättläst och för att man av nån outgrundlig anledning vill veta hur det går.
Boken är i det närmaste en kopia av "Djävulen bär Prada", med stänk av lite "sex and the city"-influenser (tre väninnor som träffas och dricker vin stup i kvarten, en av tjejerna träffar en Mr W, som förstås ska vara bokens motsvarighet till Mr Big).
Alla personer heter fåniga saker, typ
"Bengan Bengtsson gick i korridoren där han mötte Helena Hansson, som var gift med Svenne Svedlund".
Ja, ni fattar grejen. Ok, det kan vara snitsigt med för- och efternamn som börjar på samma bokstav, jag har själv tänkt prova det längre fram, men i en bok där alla heter så... så skrev jag när jag var sju.
Tyvärr märks det verkligen att det är ett debutant-verk, men visst, alla måste ju börja nånstans.
Fast alla kanske inte ska skriva böcker.

Mindre lyckat färgexperiment

Efter den miserabla starten på dagen, när jag var hos sjukgymnasten, träffade jag Carro för att luncha. Snart beräknas lilla Matilde komma till världen, och Carro själv var lite nervös ("Jag vet ju inte ens hur man HÅLLER i en bebis!!")
Lycka till, så länge man inte vänder uppochned på dem och skakar tror jag det funkar med det mesta.

Sedan köpte jag Enrique Iglesias nya skiva, eftersom jag är vuxen och inte bryr mig om vad som är PK och inte.
Det var mest 'aj miss ju very match' och 'aj wånt to laj on topp of ju' och så där, men det dög bra som trallvänliga blivande sommarplågor.

Tröstade mig även med att köpa lite nytt smink, och det var ju såklart hur dumt som helst eftersom jag känner mig som en transvestit om jag kladdar på mer än bara mascaran. Det var sista gången jag köpte en färgglad ögonskugga. Jag kommer sluta som en sån där tant som barnbarnen får skicka till nåt gör-om-mig-program och så kommer jag sitta där och bara "jaha nej men jag hittade ett koncept som funkade för 50 år sedan och jag har inte funnit skäl att ändra på det".
Dessutom skulle jag i ett anfall av fåfänga färga ögonfransarna, men när jag hade färgat den ena ögat såg det exakt likadant ut som det som jag inte hade färgat, så då sket jag i det. Nu ska jag ut och cykla i stället.

Vi spelade för övrigt playstation igår, jag och M. Jag är en EXTREMT dålig förlorare. Men lite har det att göra med att M psykar mig när vi kör bilrace. Måste lära mig stänga av öronen. (Så att jag inte blir spänd i musklerna).

Lite new age - habbla babbla?

Var hos sjukgymnasten idag och fick veta bland annat att jag
1. var spänd i musklerna (vilket jag visste)
2. att jag är spänd för att jag går och tänker på något som gör mig spänd (det var däremot något nytt!)
3. att jag har fått fibromyalgi för att jag har gått och spänt mig eftersom jag har tänkt på något som har gjort mig spänd.

Hon tyckte att det var en idé att gå och prata med nån och försöka komma på vad det är som gör mig spänd.

Eh.

På väg därifrån drog jag slutsatsen att jag med hennes teori själv har ådragit mig fibromyalgi, och dels förstod jag att jag antagligen mår dåligt utan att veta om det (eftersom jag spänner mig).

Försökte komma på vad jag mår dåligt över, men det är svårt att klämma fram nåt när livet är så bra på alla sätt och vis.
Ringde mamma i Italien, för att få lite stöd, och det fick jag. Tänker inte gå tillbaka till sjukgymnasten.

Dags att blåsa upp badbassängen

Jag vill inte på något vis utropa "vad var det jag sa", men nu har man alltså skådat en val i Trosa. (En val i STADEN Trosa, inte en val iklädd trosa). Sju meter lång, uppskattar man den till. Och om det finns en val i Trosa är det väl inte ett helt orimligt antagande att det även kan ha simmat en haj till Norrviken.

Gäddan och jag

Nu har det ju tyvärr inte varit badväder de senaste två dagarna, men i övrigt är jag flitig på att gå ned till stranden och ta en simtur. Olyckligtvis har jag i och med det upptäckt en helt ny fobi.
Att jag ogillar fisk och allt som lever i vatten är väl känt av de flesta som är någorlunda bekant med mig. Nu har det utvecklats till att jag tycker att det är en gnutta obehagligt att röra mig långt utanför stranden, eftersom jag är orolig att bli angripen av - nej jag skojar inte - en HAJ. Japp, hela tiden när jag simmar tror jag att det ska dyka upp en haj och bita mig i magen.
När jag har simmat en stund har jag oftast hunnit intala mig att det inte finns hajar i svenskt vatten (eller, kanske nån i Göteborg förresten) men då blir jag skraj att det ska komma typ en utvecklingsstörd Gädda som inte fattar att jag är större och därmed bör lämnas i fred.

Lite systematisk desensibilisering kanske??