Tänkte lite mer på det där. "För att bli drabbad av något måste det göra ont i bland," skriver Birro. Det gäller nog allt möjligt. Drabbad av Gud, av en kallelse, av kärlek till en annan. Och det dumma är, att vi är funtade så att vi undviker obehag in i det längsta. Det krockar ju. Vad mycket man missar. Vad sakta man går framåt.
Jag vill inte att det ska göra ont. Jag vill att livet ska vara en enda lång härlig melodi, med bara lagom mycket toner i moll så att jag kan producera djupa texter och skriva på mina böcker. Men det är ju inte så. För det mesta går hela långa verser i taget i moll, och så om man har tur kommer det en klämkäck liten refräng då och då. Men vad betyder det då? Kanske bara att man lever. Att man känner. Värre att inte känna nånting alls.
Inte för att verserna går så vansinnigt mycket i moll just nu, men ändå. Ibland, ofta.
Nu är huset knäpptyst. Om nån vill ta sin helikopter hit och fika med mig så kan jag sätta på te-vatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar