Det är konstigt, det där med människor. Hur man krockar i olika skeden av livet. Hur en del stannar kvar, andra försvinner, och ytterligare andra går igen. Som andra spöken.
Om livet är en lång resa, så får man väl se det som att man gör sällskap med människor, olika långa sträckor av vägen. Ensam är man ju alltid, på sätt och vis. Men ofta ändå tillsammans med andra.
Jag krockade i somras med en av de vackraste människor jag mött, men det blev en förhållandevis kort resa. Typ några busshållplatser sådär. Hade varit kul att färdas längre, men å andra sidan är det inte alltid det som behövs för att man ska förändras en aning, eller se världen lite annorlunda. Och det är konstigt hur några få busshållplatsers resa kan påverka en så mycket mer, än en längre resa, typ mellan ändhållplatserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar