Det sorgliga är att man aldrig får sticka ut från mängden. Att vi aldrig sätter varandra fria. Att man alltid förväntas handla efter ett mönster som egentligen inte finns. För det som för andra ser ut som ett mönster hos MIG, är egentligen otaliga beslut och tankar.
Och om jag tänker något som resulterar i en handling som inte passar in i mönstret, då är jag KONSTIG.
Och viljan att inte vara konstig är så stor, att vi aldrig överraskar varandra. Man kan ju inte göra något som inte förväntas av en. Eller? Alltså kan man alltid räkna ut vad som ska hända. Och inte hända. Och det blir så förbaskat TRÅKIGT.
Överraska mig, någon.
Jag gjorde själv en galen sak igår. Nu kan man ju bara hoppas att det någon gång kommer tillbaka till en, nån slags "pay-it-forward"-grej, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar