Varma mackor och goda samtal

De flesta gemensamma måltider hemma, drar ut på tiden och blir till evighetslånga samtal. Det finns ju så MYCKET att prata om hela tiden. Idag åt vi lunch tillsammans, jag gjorde varma mackor med makrill som vi avnjöt sittandes i vår soffgrupp med tallrikarna på kartonger. Vi talade om det faktum att människor tenderar att lägga huvudet på sned och få något medlidsamt i blicken, när vi berättar att vi bor tillsammans. Folk blir så BEKYMRADE.
"jaha, ja, så är ju tyvärr bostadsläget i Stockholm", säger man och ruskar på huvudet. "Och badrummen... ni har väl inte bara EN toalett"? (Det verkar vara folks största fasa. TRE kvinnor och EN toalett). Nej, vi har faktiskt två. Men faktum är att vi nästan alltid ändå är på samma. För det är faktiskt rätt mysigt att stå och tjäbbla lite, även om tandkrämen rinner lite i mungipan.

Och hur nedrigt bostadsläget än är i huvudstaden, så kom vi överens om att detta är ingen andrahandsval. Vi valde att söka lägenhet tillsammans, eftersom vi var övertygade om att vi skulle trivas tillsammans. Och det gör vi.
"Jaha, ja, vänta ett par månader. HAHAHA!" säger folk då. Men jag har bott tillsammans med S i många år, och S har bott tillsammans med C. Alltså visste vi från början vad vi gav oss in på. I alla fall huvudsakligen. Och det är toppen. Vi tar hand om varandra, vare sig det gäller att väcka någon med att säga att badkaret är tappat, att ta hand om disken eller att laga en god kvällsmat.

Men nej, man får egentligen inte trivas så bra, för det vet vi ju alla att detta bara är TILLFÄLLIGT. Ett tillfälligt och påtvingat avsteg från vägen som leder till tvåsamhet. Allt annat än en man och en kvinna som bor tillsammans är liksom lite MINDRE LYCKAT. Lite små-sorgligt, sådär. Och visst, jag tror att vi alla tre nångång har för avsikt att hoppa på tvåsamhets-tåget, om det bara vid nåt tillfälle stannar på vår perrong. Men det är ju liksom inte MÅLET. Inte slutstationen. Inte som att allt annat är B-planen.

Fast vi får ju se hur det går, vi kanske sitter där tillsammans även om 25 år. Jag frågade det idag, då när vi satt och åt våra makrillmackor; "tror ni att det NÅN gång under tiden vi bor tillsammans, kommer inträffa att vi alla tre har pojkvän samtidigt?"
Varpå S och C kastar sig bakåt i soffan och tjuter av skratt. (Alltså, jag överdriver inte här). "Hahaha, nej, det tror jag INTE", säger nån av dem, nästan kiknande av skratt.
Nehej, vad som nu var så FULLSTÄNDIGT orealistiskt med den tanken.