Every little thing´s gonna be alright

sjunger Bob Marley i vårt kök och jag är benägen att tro honom.

Ibland börjar dagen med att man inte ens kommer upp ur sängen för knäna pallar inte och sen ska man gå på toa och man kan knappt sätta sig för det finns inget att stödja sig på så att man inte belastar benen och även om det finns det gör inflammationen i ena armen att man inte kan stödja sig mot den och så gör man allt man måste fast det tar mycket längre tid och man vill ut och springa bort alla drömmar som försöker få fäste helt i onödan fast man kan ju inte och i stället lägger man sig en stund till med kläderna på under täcket och lyssnar på Christian Kjellvander och tänker att tjeven också, vad det inte går bra ibland

Sen när man tinat går man till affären med sina tillhörigheter i en systemetkasse bara en sån sak och mjukisbyxor och med håret åt alla håll och man känner sig som en avdankad alkoholiserad guldlock på svaj fast sen tänker man att vad sjutton det är jag ju inte och hur jag ser ut för andra spelar väl ingen roll det är ju vem jag är som är det viktiga och jag vet ju vem jag är (nästan) och fast jag har ägnat förmiddagen åt att tänka att E hade fel livet är VISST en tävling så tänker jag nu att livet är visst inte en förbannad tävling man ska bara leva och det är en kamp och det gör väl inget egentligen

Sen kommer man hem och tänker att det viktiga är i alla fall att man kämpar för det gör man ju bara man får lägga sig på sängen ibland och tycka att livet är ett helvete och allt går en emot och sen när man har tänkt det börjar man helt plötsligt tänka på allt vad man kan göra men kanske inte kommer att göra men åtminstone KAN göra och att om man bara har nåt slags mål så kanske det är värt alltihopa och om vi inte tvingar varandra att ha de där påklistrade leendena och om allt inte behöver handla om status och annat som gör livet till en tävling så kanske det helt plötsligt rent av blir ganska drägligt