friendship

Idag var dagen då D åkte till Afrika.

Vännerna är som en andra familj. Har varit det länge. Nu är så mycket på väg att förändras, men fortfarande betyder de massor för mig. Vi har hängt ihop sen vi var 16-17, vi känner varandras föräldrar, vi har firat otaliga midsomrar, nyårsaftnar, valborgsmässoaftnar. Vi åker pulka på vintern och spelar fotboll på somrarna och ses i biljardhallen ganska ofta. Vi har rest utomlands tillsammans och vi har firat varandras födelsedagar, examenshögtider, bröllop.

Och så försvinner en av dem. Och det känns ju hemskt. Allt det där drar igenom huvudet när jag är på väg för att säga hejdå till D, hejdå för ett helt halvår.
Han kommer och öppnar i militärgröna tunna byxor och vit t-shirt, man kan nästan inbilla sig en solbränna. Bara för att det är så tydligt att han redan har ställt om till Afrika-klimat. Och jag har min stora svarta dunjacka och polotröja.

"Jag är skitdålig på sånt här", säger jag.
"Jag med", säger han.
"Kan vi inte låtsas att vi ses i morrn?"
"absolut, vi ses i morrn. Klockan tre. funkar det?"
"Visst, och sen ses vi på söndag".
"absolut, och hörs på mailen".

Sen kommer jag hem och C tycker att det är lika jobbigt och tur är väl det för då kan vi ligga på hennes säng och beklaga oss innan vi försöker muntra upp oss med en härlig fredagsmiddag. Det går OK.