T-shirts-vänskap

Jag har så svårt att tänka mig att vi bara helt plötsligt skulle kunna glida isär, när vi en gång har känt varandra så otroligt bra. Nu hade jag inte sett tjejerna sen mars förra året, men det spelar liksom ingen roll. Att träffa dem är som att dra på sig sin gamla favorit-t-shirt. Den sitter perfa, fast man inte haft den på några år och den har legat långt ned i en säck.
När vi ses nu ser jag fortfarande de unga tjejerna i de andra, jag ser A som skulle kunna snubbla över sina egna armar, jag ser rebellen med de randiga skorna i E, jag ser Å som till varje pris tar den diplomatiska ställningen i en diskussion. Och P finns med där också nånstans, fast bara i anden denna gång. Och samtidigt så ser jag hur vi har förändrats, det känns konstigt att vi snart är 25. Vi har 10-årsjubileum för vår första musikal. =)
Hur som helst, relationer som är som gamla T-shirts är underskattade. Att verkligen känna människor på djupet, det är fantastiskt. Jag älskar att höra dem säga sånt som visar att de verkligen KÄNNER mig. På riktigt, liksom.

Dessutom fick jag ju träffa hundarna. Jag fick dispans från matlagningen, så jag satt med dem på golvet, tills det var dags att äta. Då hade jag Ozzy i knät (iaf efter att jag tuggat i mig maten) och Ron vid benen. =)