Hjärtats försiktiga pickande

Satt på bussen och läste den senaste i raden av julklappsdeckare. Fastnade för ett roligt avsnitt:

"Under gårdagen hade Gudrun Wern gått med bandspelar-EKG, för att utreda hur hjärtat fungerade vid normal ansträngning. Ordet bandspelare hade slagit sjupa rötter. Hela dagen hade hon gått och hyschat på folk, för hon trodde att allt som sades blev inspelat. Det krävs så lite oväsen för att överrösta hjärtats försiktiga pickande, menade hon."

När jag fnissat färdigt läste jag det en gång till, och då insåg jag att Gudrun Wern ju faktiskt har rätt. Även om det inte var så det var menat.

Det krävs så lite oväsen för att överrösta hjärtats försiktiga pickande.

Det är ju så med allt som kommer ur hjärtat. Drömmar och kärlek och visioner som man bär med sig och talar om försiktigt. Så krossas de enkelt, eller försvinner under tyngden av bullrande ansvar och realiteter och måsten.
Man måste vara försiktig med vad man omger sig med. Man måste hitta en plats där hjärtat får picka i fred och där visionerna och drömmarna och kärleken kan växa sig så stora att de sen inte kvävs av verkligheten, utan i stället blir ett med den.
Eller?