En liten docka med röda hårspännen

Först kommer besökarna, mannen och kvinnan i övre medelåldern
Sonen i fängelse

Ser ut som vilka övre medelåldersmänniskor som helst
Artiga propra
Vid handen har mannen flickan
På väg för att träffa pappa
Första gången sedan han åkte in
Små blå jeans som passar en femåring
Rosa tröja blond tunn lugg i hårspännen

Kommer fram till metallbågen
"Ser du," säger farmor, "vi berättade ju att det är som på flygplatsen"
Och hon är förberedd
Inte rädd
Hon går genom den fram till mig

Jag sätter mig på huk
Tar fram den lilla metalldetektorn
Hon sträcker ut sina små armar
Det är ju också som på flygplatsen
Inget konstigt
Bara förväntan nu

Så väntar de i ett kalt och torftigt besöksrum
På pappa som kommer med tårta på en papperstallrik
Jag släpper in honom och låser
För två timmar

Två timmar som går fort.

Knackning, låsa upp, dags att gå
Flickan som hoppar upp i hans famn
Kramas hårt
Små armar som får bändas upp
Jag följer dem ut, pappa kvar
Inlåst i rummet
Försöker göra mig så osynlig jag kan när jag går med dem ut

Och så kommer gråten, först försiktigt och till sist hjärtskärande
Farmor som lyfter upp
"Nu har vi ju sett att pappa mår bra, då får vi vara glada tills vi kommer tillbaka"
Tårar som trillar ned på rosa bomullströjan
Och rösten som till sist bara är en desperat viskning
"Jag vill krama honom, bara en gång till"

Farmor bär ut, ut från anstalt, ut genom grindarna
Farfar går bredvid, ögonen bär mörka stråk

Lika mörka som sonen hans
Sitter kvar på besöksrummet
Papperstallriken är tom sånär som på lite grädde

"Det är en fin liten tjej du har"
säger jag
Och han nickar, drar upp sin tröja och visar
hennes intatuerade porträtt på bröstet
"precis vid mitt hjärta".