Heartbreak

Jag tänkte innan att man kanske skulle bli hård, av det här jobbet.
Nu har jag insett att det är tudelat. För mitt hjärta går sönder säkert tre gånger om dagen.

När jag nu gick av passet ikväll, hade jag fem stycken som muckar i helgen att säga hejdå till. Man umgås tolv timmar om dagen i flera månader, sen är det mors och hej och ingen aning om vad som händer, många har en miserabel bakgrund och dessvärre en framtid som inte ser ljusare ut. "Får man en kram?" frågade L försiktigt när jag skulle låsa till hans rum (som vi väljer att kalla det eftersom det låter trevligare än cell. Ungefär som de där torra kycklingbitarna på mellanstadiet som hette "Chicken a la King", om ni minns). Visst, klart han fick en kram. Stora killen med tatueringar och piercings och mångårigt drogmissbruk och ett antal självmordsförsök bakom sig och ett hjärta av guld.

"Jag önskar dig inget annat än lycka", sa han sen. That just killed me. MIG? Jag har ju allt. Jag önskar jag kunde dela med mig av min kärleksfulla familj och min inkomst och mitt hem och min lyckliga barndom och mina förutsättningar för en bra framtid. Och vad kan jag säga? "Detsamma, L. Ta hand om dig". Bom. Dörren stängs. Går därifrån, biter ihop. Släcker och låser. Ber Gud ta hand om honom, när ingen annan gör det.

Och så är det S, som sitter på isoleringen efter att ha varit hotad av andra intagna. Som just fått reda på att han blir förflyttad 30 mil från 2-årige sonen, som är jourhemsplacerad. Eftersom 2-åriga sonens mamma vanvårdat honom så till den milda grad att soc tagit honom. Eftersom 2-åriga sonens mamma själv är ett barn, som går hemifrån när sonen sover. Vilket leder till att grannen efter att ha hört ett barn skrika i två timmar går och bankar på lägenheten, utan att få svar. Inte förrän hon öppnar brevinkastet och en tvååringshand kastar sig efter hennes, griper tag och fortfarande skrikande inte släpper taget förrän polisen äntligen, efter ytterligare en timme, kommer fram. Samtidigt som mamman. "Han sov ju när jag gick".

Vad som händer med S? Han förflyttas, utvisas när straffet är avtjänat, och kan inte återvända till Sverige på 10 år. 10 och ett halvt år, minst, innan han får se sin son igen. Han kan bara hoppas att jourfamiljen orkar. För själv kan han inte göra nånting alls.

Och heartbreak 3: när jag av två olika kollegor vid olika tillfällen blev kallad "lilla charmtrollet" och "solstrålen". Inte för att jag behövde föda egot, (även om det mår bra) utan för att om jag lyckas vara solig i sinnet när jag dagligen kryssar runt mellan sådana människoöden som ovan, då kanske jag åtminstone är på rätt plats. Och det är alltid nåt.