Satt på tunnelbanan bredvid kvinna som nynnade på "Julen är här". Nynna är kanske fel ord, hon liksom KVED fram den på en frekvens som man måste ha god hörsel för att få in. Vilket jag tydligen har. Efter fem stationer höll jag på att hamna i någon slags psykos varpå jag i vredesmod kastade av henne från tunnelbanan.

Nej då, det gjorde jag inte.

(Men jag hade lust).

Har varit en bra dag på jobbet, jag försöker handskas bäst jag kan med folket och känslorna som hela tiden ligger så PRECIS under ytan. Ilska och glädje och kärlek och frustration und so wajter in das oändlighet. Nu är klockan tio i tio och jag är så trött så man kan börja undra om det verkligen inte borde vara annorlunda med den saken i min ålder.