Här skulle jag kunna skriva ett långt och irriterat inlägg där jag beskriver vissa delar av den svenska kriminalvården vilket skulle kunna ge en förklaring till varför den inte alltid fungerar som den ska, men eftersom jag fortfarande är upprörd hoppar jag över det.
Men jag kan ju säga: jag under alltför lång tid ensam på två avdelningar, 52 interner (den ena galnare än den andra), samt tack och lov Gud (misstänker jag eftersom inga incidenter inträffade). Så kan det gå när man är kort om folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar