Klockan blir mer och mer, och ju mer klockan blir desto större blir paniken, vilken olämpligtvis åtföljs av någon slags handlingsförlamning. Alltså ser jag på klockan och vet att jag ska upp klockan 05:20, men jag kan inte resa mig från stolen och gå ut i badrummet. (Fast jag ska försöka alldeles snart). I morrn är det långfredag, så jag måste egentligen plocka fram slipsen och stryka skjortan också.
Om jag inte missminner mig så är det väl ett år sen i morrn som mormor gick bort. Hem. Äventyr och rastlöshet hade hon i blodet, tror jag. Precis som jag. Nu har jag mest dåligt samvete för att jag aldrig hinner hälsa på älskade morfar, men å andra sidan har jag inte ens hunnit äta middag idag. Ja, som ni hör försöker jag rättfärdiga mig, men det skulle ju knappast hålla i rätten.
1 kommentar:
Ja, det var långfredagen för ett år sen, men det var den 25:e mars, så det är mer än ett år. Oj, vad tiden går!
Morfar ska åka till Budapest efter påsk, med "veteranklubben" på hans jobb.
Sen åker han till Prag i maj. Så han har en hel del för sig också!
Skicka en kommentar