Idag for jag fram på min cykel över stock och sten, på väg hem från jobbet när en märklig sak inträffade. Jag hittade en hund. En liten vit pluttehund. Jag hoppade av cykeln och såg mig omkring, men det fanns ingen människa så långt ögat kunde nå. "Var är matte?" Frågade jag, men det teg den om som om vore det en statshemlighet.
Sen tittade jag lite nogrannare - det VAR väl en hund? Inte en väldigt hundlik katt? Nej, såvitt mitt norra öga kunde bedöma var det med all säkerhet en hund. Jaha, vad gör man när man har hittat en hund? Frågade jag mamma per telefon. Den ömma modern föreslog avlämning på en närpolisstation, men det var jag inte säker på fanns i närheten. "Kanske måste jag ta med den hem?" Sade och tänkte jag förhoppningsfullt. Antagligen var detta mitt bönesvar! Vi pratade på pendeltåget senast idag om att ha hund, och nu stod den bara framför mig! Livs levande, som ett mirakel. Miraklet hoppade upp i famnen på mig och vi satt väl där på grusvägen i en kvart eller så innan en bil kom körandes. Jodå, det fanns en ägare. Och det var ju inte jag, som ni förstår. Men för en kvart hade jag hund, kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar