När klockan ringde halv sex i morse drog jag mig till minnes om att jag lovat mig själv att gå upp i tid, för att hitta nåt att ha på mig och hinna sätta upp håret och så. (Nämeligen skulle jag iväg på olika saker efter jobbet, annars är ju inte fängelset en plats där man försöker se snajdig ut). Jag kom på samma sak även en halvtimme senare, tyvärr låg jag även då i sängen. Följden blev att jag snabbt svirade upp håret i en frisyr som fick mig att se ut som en cancerpatient utan hår. Tänkte att jaja, skit samma då.
Kom till jobbet och gick på självskyddsträningen.
"Idag ska vi träna bla. hur man tar sig ur grepp när folk håller en i håret", sade instruktören.
Jaha, genast insåg jag åt vilket håll det barkade.
"Men vi tar inga hårda tag, det lossar så många tussar då".
Å!! TACK! För jag har nämligen bara en tuss kvar, och den har jag satt upp i en knut. (Och resten av huvudet som ser ut som ett sjukdomstillstånd).
Efter träningen kan ni ju fundera på hur det kan ha sett ut.
Sen var jag promenadvakt, och in the name of Murphys law regnade det naturligtvis just då. Vid det laget hade jag sedan länge gett upp försöken att se fin ut. Försökte tänka optmistiskt.
"Det är så fint när du har håret i knut, du har så fin huvudform", sade den ömma modern på eftermiddagen, helt oironiskt. Med tanke på min fina huvudform i kombination med mina misslyckade frisyrförsök, kanske det alltså vore bättre att trimma bort allt.
Nu ska jag lämna dessa djupa frågor till förmån för en härlig säng, hej så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar