Sjukdomar

Jag har upptäckt vissa brister i min mediciniska kompetens (som jag iochför sig aldrig har trott är särskilt stor).
Under alla år hittills har man aldrig behövt kunna något, eftersom DÖM (den ömma modern) kan svara på det mesta. Om man har ont pratar man med mamma, om någon annan i familjen har ont kan de (och gör det antagligen) prata med mamma. Och det beror väl inte BARA på att hon är inom vården, utan även att hon liksom är MAMMA. En mamma ska ju vara sådär trygg och stabil och lugnande, och om mamma säger att det nog inte är nån fara när man tror att man håller på att dö i influensa eller så, så är det liksom ingen fara.

Nu undrar jag lite hur jag ska klara mig här i livet när jag själv kommer att stå andra människor närmast. Tex. häromdagen när M hade ont i magen.
Jag: "jaha, hur då ont liksom?" (så brukar mamma säga).
M förklarar.
Jag: "Ok, mår du illa och sådär också?" (det hade nog mamma också frågat).
M svarar.
Jag: "eh, ok... jobbigt..." VAD i hela friden gör man sen då, med informationen? Varför frågar jag överhuvudtaget? Jo visst, det är ju bra att veta om varandras hälsotillstånd, men frågan är om det är vettigt att bete sig som en doktor utan att komma med en diagnos. (Vilket iof är precis vad de läkare jag har kommit i kontakt med har gjort, men ändå).

Och HUR gör jag med eventuella framtida barn? Jag får väl ringa till mamma, helt enkelt. Frisk eller 112-läge, det är en sak. Men allt däremellan liksom...