Historien om hur jag mötte M.

Tack för alla fina sms och mail och telefonsamtal efter i lördags!

Just nu gör jag allt för att slippa lösa mina skoluppgifter, jobbar hemifrån denna veckan. Så därför tänkte jag passa på att i vida ordalag berätta Historien från början. När jag har skrivit klart räknar jag med att jag kommer att vara hungrig, och då kommer jag laga vitlökskyckling. Sen är det kväll, och jag pluggar som regel aldrig på kvällen. Fiffigt.

Första gången jag såg M var för knappt ett och ett halvt år sedan. Jag hade precis börjat jobba på Fängelset, och gick min introduktionsperiod. Andra dagen gick vi på avdelningen, och min handledare skulle visa hur visitationerna gick till. Vi öppnade en celldörr, och där stod ett par-tre killar och grävde i skåpen. Jag lade snabbt märke till att det stod en kille därinne som jag inte sett innan, och jag frågade lite diskret min handledare när vi gick därifrån vem det var. (Det var M, förstås). Jag är mycket nöjd med att det var nåt-i-stil-med-kärlek vid första ögonkastet. Mitt ögonkast träffade dock bara hans rygg och möjligen profil, eftersom han inte gjorde någon ansats att presentera sig för "introt".

Någon vecka in i min karriär på Fängelset skulle jag dock få en egen privatlektion i visitation av just M, jag var förstås jättenervös för att göra fel, och gjorde mitt bästa i att verka proffsig samtidigt som vi förde nån slags konversation. M frågade vad jag hade gjort innan, jag sade att jag var socionom och vi pratade lite om det.
Ytterligare någon dag senare var vi på transport med två andra ur personalen, och det enda jag minns från det är M pratade om sin cykel och sina cykellopp hela vägen från Danderyds sjukhus tillbaka till Fängelset. Det hade väl varit en sak, om det hade varit mig han pratade med. Men se, det var det ju inte. Jag funderade på om han kom ihåg mig från dagen innan, eller om jag kanske borde presentera mig igen.

Efter någon månad hade jag bestämt mig för att M var en arrogant människa, så jag lade ned. Tänkte att det måste ha varit en riktig felbedömning från min sida. Dessutom var han LÄSKIG. Jag vågade knappt prata när han var i närheten.

Våren gick, och jag erkände inte riktigt för mig själv att jag inte alls hade lagt ned. Jag tyckte M var så BRA. Han sa så kloka saker. Han var inte alls arrogant.
Vid ett tillfälle hade vi storvisitation, och jag låg och krälade på golvet och insåg att jag inte hade någon spegel, vilket jag hade behövt för att kunna undersöka utrymmen jag inte kom åt. "Jag hämtar den åt dig", tyckte M och galloperade långt bort i väg för att skaffa fram en sådan. Pluspoäng. När han räckte över den sade han "Sådär, nu kan du spegla dig" och hamnade nästan på minus igen, Henrik hade just sagt "akta naglarna när du visiterar" och jag var inte upplagd för såna skämt. Men hur som helst, det var ju snällt ändå tyckte jag.

I maj förra året hade vi personaldag, och det visade sig efteråt att vid det laget hade M faktiskt insett
1) vad jag hette
2) att vi jobbade på samma ställe
3) att jag faktiskt var en charmig och trevlig person
4) att han kanske trots allt var LITE intresserad...!?
M kom till middagen direkt från en cykeltävling, och vi hamnade mitt emot varandra på restaurangen. Vi pratade ganska mycket då, och jag erkände att jag hade tyckt att M var lite läskig. Han blev lite förvånad. Vi gick vidare och satt på Flyt och tog en öl, och det var mycket trevligt. Även om jag fortfarande tyckte att han var lite läskig. Jag minns att jag berättade om mina tvångstankar att jag vill kasta saker i vattnet när man tex går på en bro eller sitter på en båt, vilket kanske inte var så där smart om man vill framstå som sval och samlad. En annan gång när vi åkte pendeltåg hem berättade jag om min önskan att ha bla en apa, en pingvin (ja jag VET! Hur OSMART får man bli att säga något sånt?) och en papegoja.

Det som sedan förde oss samman lite mer var fotbolls-VM. Min familj höll på med en tipstävling inför VM, och det visade sig att man höll på med nåt liknande i M:s familj. Alltså satt vi och diskuterade fotbolls-VM, och huruvida Klose eller Henry skulle bli skyttekung. M tippade Klose, och jag valde ändå Henry. (Efter det har jag alltid lyssnat på M).
Sen åkte vi på semester på varsitt håll, M till Tyskland och Bulgarien, och jag till Italien. Vi skickade massor av SMS. Jag minns att M skickade SMS under sin 120-milatävling i Bulgarien.

Jag terroriserade min omgivning.
Jag: "Alltså, om man skickar SMS under en tävling när man har klivit av cykeln efter 60 mil för att snart cykla 60 till, då kan man ju iallafall inte tycka att man inte vill ha kontakt?"
Syster: "Eh, va?"
Jag: "Ja, alltså, han måste ju iallafall, även om han nu inte är intresserad på DET sättet, tycka att jag är en intressant människa, om han skickar SMS i det läget?"
Syster: "Meh, pucko"

Sen kom vi hem, efter en månads SMS:ande. Första gången vi sågs efter semestern tittade vi på fotboll på Snaps, på medborgarplatsen. Allt jag kunde tänka på var att M satt i samma lokal, och det har framkommit att det var ungefär samma tankar från motsatt håll. Vi har dividerat om vad det var för match vi såg, och kommer man inte ihåg det, DÅ är det illa. (eller ja... bra, i det här läget).

Sen är det ju en annan historia om hur vi faktiskt fick ihop det. Men det blir för långt för någon att orka läsa, skulle jag tro.