hej vad det (inte) går

Igår skulle vi alltså ut och springa. Jag fick för mig att jag på grund av tidsbrist skulle springa en JÄTTESNABB fyrakilometersrunda, bättre det än inget, tänkte jag.
Klädde mig till och med i en snajdig outfit, som skulle passa extra bra när jag nu skulle gå från lunk-joggare till en lite mer äkta sprinter.

Började bra, låg inte långt efter M (vi startar samtidigt när vi springer "tillsammans", men han springer lite längre). Hoppades att han skulle titta över axeln och upptäcka att jag hängde med så bra, men det gjorde han tyvärr inte. Tyvärr, eftersom första halva kilometern var den enda under vilken jag kunde andas. Sen började jag flåsa och frusta och drog mig till minnes lektionen som Snyggo höll när han cyklade bredvid och coachade mig vid ett tidigare tillfälle. Det handlade om syre hit och dit, underskott och överskott. Jag fick GÅ en kilometer innan jag kunde uppträda så normalt att jag kunde jogga sista kilometrarna hem. Ja, ni hör ju.

Lärdom man kan dra av detta: Bättre jogga i ett lagom tempo från början och orka springa längre, än att få det där syreunderskottet (eller vad det kallas).
Så mycket för min snajdiga outfit.