Jag vill öppna ett hem för alla som inte passar in någonstans, och krama alla tills dom blir glada igen.

Idag fick kom jag över lite uppgifter om en gammal vän. Jag kommer ihåg en sprudlande, halvgalen, rolig och knasig tjej. Nu är hon ingenting, och ingen. Hemlös, narkoman, häktad. Förkrossad, sade pappren.

Förkrossad kände jag mig också, när jag senare idag fick höra om en bekanting från min förra församling. Jag kommer ihåg honom som en liten, halvjobbig och gammaldags man med pipig röst. Han insjuknade i någon slags stroke, och låg ensam hemma i tio dagar innan någon hittade honom.

Tio.

Dagar.

Ensam.

Jag kan behöva lipa en skvätt, tror jag.