Tävla och vinn

Jag vet att hata är ett väldigt starkt ord. Man får EGENTLIGEN bara använda det om potatisbullar.
Men något som jag nästintill hatar, åtminstone ogillar väldigt starkt, det är detta hur vi liksom har gjort hela livet till en enda lång tävling. Jag vill personligen inte tävla, jag skulle bara vilja vara och existera, och så skulle det lösa sig ändå liksom. Men så enkelt är det ju inte.

För man ska tävla om allt. Om man söker en viss lägenhet, så är det 100 till som söker på samma. Man ska ha stått längst i kön/ha mest pengar/känna hyresvärden.
För att få ett visst jobb ska man bräka på om hur fantastisk man är, vilka egenskaper och kvalitéer man har, och så ska man tävla mot 150 andra som är lika fantastiska och så gäller det att man liksom är den MEST fantastiska av ALLA. Och idag stod det i tidningen att man dessutom ska vara så lång och snygg som möjligt för då får man mer i lön, har nån liten forskare räknat ut (stod i Aftonbladet så klart) så man får väl operera in nåt slags extra knä eller en förlängd rygg då, om man ska klara sig på sin lön.

Sen ska man vara en "allmänt lyckad människa". Det är viktigt för det sociala livet. Helst ska man vara lite mer lyckad än alla andra också, så att man står ut från mängden. Lite snyggare, lite roligare, lite spexigare, lite bättre på att lyssna, lite bättre på att prata, lite högre IQ, lite högre EQ, lite smalare, lite glansigare hår och lite andligare. Allt i valfri ordning.
Och inte nog med det, sen går vi runt och är paniskt rädda för alla som är lite för annorlunda. För även om nu inte JAG lyckas vara helt perfekt, så är det viktigt att DU är det. Viktigt viktigt VIKTIGT.

Jaha, kan inte det som är udda få vara spännande då? Måste allt vara perfekt, är det bara bildsköna ideal som gäller? Måste man vara SUPERDUPERDUNDERbäst, eller gör det något att man är lite sådär lagom kantstött? (Inte att förväxla med stött i kanten).
Jag vill i alla fall inte vara med längre, om jag måste tävla. Jag vill duga ändå, tack så mycket.