HEFFA IS STILL ALIVE!

Efter Willys åt vi pannkakor med mixade jordgubbar och grädde, väldans gott. Kände ett trängande behov av att ge mig ut och springa efter det. Hoppade i träningskläderna, tog en Mp3-spelare som Snyggo laddat in en massa musik på åt mig, och gav mig ut.

Bestämde mig för att köra så länge musiken spelade (det var dåligt batteri) och till min förtjusning gav den inga tecken på att vilja ge upp. Bestämde mig för att springa min mil-tur fast åt andra hållet, så att uppförsbackarna blir längre men den superbranta backen blir utförsbacke. När jag kom till superbranta backen blev jag så glad att tiden var så bra att jag liksom inte hejdade mig utan bara fortsatte i samma tempo. Samma tempo blev kvickt ett alldeles för snabbt tempo, inte så lätt att helt plötsligt få stopp på en 60-kilos heffaklump i en backe med 23% lutning (det är ju till och med varningsskyltar i backen, hej och hå).



Jaha, tänkte jag. Det är så här man ska dö, halkandes på ett gruskorn i en alldeles för brant backe.

(Jag hade ju bara hunnit tänka det innan jag var nere, det tog ju bara nån halv minut).

Fortfarande lättad över att jag hade livet i behåll sprang jag på säsongsbästa och har därmed uppfyllt mina 2,5 mil den här veckan. Mkt nöjd. Nu ska vi äta söndagssallad och titta på film, "Green street holigans". Handlar om engelska fotbollshuliganer, lånat av Aikåaren. I morrn bär det av till Norrköping efter jobbet, ska hänga med Krut-tjejerna. Tjipp!