Idag var stora städaredagen. Började dagen med ett mycket glatt humör. Tog på mig den klassiska städklutan på huvudet, sån hade alltid mamma när vi var små och det var alltid VÄLDIGT rent hemma. Tänkte väl att den skulle välsigna hela min städning och lämna mig med ett skinande rent hem, typ.
Började med att spexa lite för mig själv, tänkte lite föraktfullt på en bekant som häromsistens deklarerade att hon "avskyr den här årstiden" eftersom allt ser så skitigt ut i solens ljus. "Bara om man inte fejar ordentligt", tänkte jag och tog beslutsamt itu med fönstren.
Skrubbade ugnen skrubbade golven skrubbade kylskåp och köksskåp bäddade rent bytte gardiner bröt ihop.
Blev plötsligt VÄLDIGT irriterad. Förstod med ENS hur DÖM (den ömma modern) kände sig när hon städade och städade och städade medans fyra barn glatt hoppade i vattenspridaren utanför. Eller gjorde nåt annat onyttigt. Fast jag hade ju egentligen ingen att bli irriterad på idag, Snyggo var redan ute och bytte däck på bilen när känslan infann sig, och byta däck måste ju också göras. Nej, snarare kände jag att jag hade behövt fyra små barn att sätta i arbete här hemma. Det blir ju ALDRIG KLART. Förlåt, mamma. Jag borde ha hjälpt till mer hemma.
Men nu tror jag att det nästan är klart, jag har sprungit en skön mil och Snyggo är och spelar fotboll. Jag ska göra mig en ceasarsallad och sätta mig på sofflocket, tack och godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar