vill inte tillbaka...

Mamma och farmor har alltid under uppväxten (min alltså, deras var jag tyvärr inte med om) varit bra på att tala om att man var fin och sådär. Tyvärr gick det aldrig in. Jag var övertygad om att jag var tjock (iaf mullig), hade för stor näsa, för tunt hår, för mycket finnar, för fula kläder. Det gör mig faktiskt lite ledsen, för 10-15 år senare ser jag bara en helt normal ganska söt tjej, hade faktiskt inte gjort mig nåt om jag fortfarande hade haft lite fler likheter med Johanna 17 år. (Utseendemässigt alltså, resten vill jag för gudars skymning inte ha tillbaka).

Nu när man har tre hårstrån kvar och en anledning att faktiskt BEKLAGA sig lite över vikten tänker jag inte göra det, beklaga mig alltså, eftersom jag om 15 år till antagligen kommer ha ännu färre hårtstrån och ännu fler kilon. Kan bara konstatera att om jag får döttrar nångång ska jag försöka vara precis lika uppmuntrande som mamma och farmor, (mamma som efter att ha gråtit en skvätt av fasa först när jag piercat ögonbrynet sen efter några dagar sa "ja ja, allt klär en skönhet"), för jag tror faktiskt inte man kan boosta unga tjejers självförtroende FÖR mycket i det samhälle vi lever i, tror inte man behöver vara rädd att det ska slå över i nån slags egotripp, för det är tufft out there. Klimatet mellan tonårstjejer, alltså. Krama på dem ni har omkring er!