Bodybuilder? Nej, ingen av oss... dessvärre.

Fikade med kusin S efter jobbet, föreslog sen en rask promenad därefter vilket S samtyckte till. Vi gav oss av från stan ut mot Ulriksdal till.

Jag; "Hur går det, ont i fötterna? Det ser ju ut som att du haltar??" (efter ungefär en timmes promenad).
S: "Nejdå, ingen fara, det är nog bara väskan som slår emot benen i såfall."
Jag: (tänkte att det var väl en konstig sak att säga? Jag haltade ju inte själv precis, men så hade jag ju min väska ovanför midjehöjd) "jaha, ok".

Jag: (fem minuter senare): "går det bra? Trött?"
S: "det går bra! Lite varm bara. Blir väl det av att släpa på väskan."
jag: (uppmärksammar först då att väskan är av modell större) "vadå, får jag känna då..... Å HERRE MIN JE!!! Den väger ju BLY!"
S: (positiv som alltid): nej, det är ingen fara, blir lite varm bara.

Propsade på att få bära väskan sista tio minutrarna, anammade den haltande gången (som liksom medföljde automatiskt) och kände remmens tryck mot axeln. Stånkade och pustade lagom diskret. Fick väldigt dåligt samvete av att ha drivit upp tempot till nån powerwalkshistoria. S är helt enkelt för snäll för att föreslå att vi turas om med väskan. Nästa gång ska jag därför göra en liten väskekontroll innan vi ger oss ut på promenad.

(Jag fortfarande svävandes i ovisshet)

Nu är det dags att koja! I morrn är Henke förhoppningsvis lagad och klar på verkstan, tror han längtar hem. Vi saknar honom iaf, man blir ju helt handikappad utan bil när man inte är van att vara utan.