Jag å Snyggo.

Följande text har inget med rubriken att göra, mer än att det kändes helt naturligt att skriva så. Kanske har det att göra med att Snyggot jobbar och jag längtar lite efter honom.

Hur som helst, har bestämt mig för att nästa helg ha den svarta spetsklänningen från Milano, klänningen som jag även hade på bästaste svägerskans nyårsbröllop. Jag kommer dock kompletera med ett tunt linne under, eftersom jag ser på kort att klänningen... tja, vi kan väl nöja oss med att säga att den ser ganska "nyårsaktig" ut. Annars är jag nöjd.



För övrigt kom jag att tänka på idag, att det ibland känns som att tiden gick väldigt fort fram till nu, och att mycket är så annorlunda när man är vuxen. Ta tex det här med nya familjer. Jag fick ju en till familj som kom på köpet med Snyggo, och jag är mycket, för att inte säga MYCKET, nöjd med den. Tycker om allihopa och det känns naturligt att vara med dem.

Men... (tänk Tony Irving) när jag ser mina systrar med sina ingifta familjer, hajar jag ibland till lite. Inte för att de inte har det bra med dem eller tycker lika mycket om dem som jag om min, men för att liksom... vad hände med familjen som i "I begynnelsen var det en mamma och en pappa och en Elin och en Johanna..." osv. Min syster har liksom en annan familj som inte är min, om ni fattar. Kanske verkar supersnurrigt, men när jag ser bilder från syster E:s köksrenovering där hennes svärmor slavar i köket och när jag ser syster S hasa runt i nån slags lånetoffla hemma hos sin svärmor, då kan jag tänka lite sådär... som att "jaja, men glöm inte mig, bara." :-)