Jaha hörrni, ikväll är det ju fotboll (sverige-skottland) på Råsunda på agendan, så jag tar några minuter att uppdatera bloggen här under min lilla kaffepaus, angående gårdagens lopp. Bilder kommer så snart syster E laddat upp dem!
Var mkt nervös på väg till K-holm igår, visst ju inte ens om jag skulle kunna springa. Var lika nervös för att jag skulle kunna springa, som för att det inte skulle gå. Kom fram till K-holm, mötte upp de andra som var peppade till max. Släktlaget i år bestod mamma, pappa, Snyggo, brorsan, Jonas och farbror B. Övriga var mkt uppskattade påhejare längst med vägen. Jag bytte om och joggade tillsammans med övriga in till centrum, som var fullspäckat med folk denna soliga kväll. Hade hoppats på 18 gr och duggregn som sist jag sprang, men bestämde mig med hjärtat i halsgropen för att göra ett försök, eftersom benen kändes hyfsade.
Efter att startskottet gått kändes det riktigt roligt i ett par kilometer. Fullt med folk längst med vägarna som hejade och klappade. Tog sikte på en kvinna som jag tyckte höll ett bra tempo, och beslöt mig för att ta rygg på henne. Efter fyra kilometer och en rejäl uppförsbacke började benen kännas av, fick även kramp i sidan en kort stund. Efter ytterligare en hyfsat lång rejäl uppförsbacke senare nådde jag 5 km, på 31 minuter. Nöjd så långt, eftersom jag bestämt innan jag inte ville tappa mer än 2 minuter första halvmilen (utgår alltid från ett 6min/km-tempo). Började dock känna av rejält i kroppen, både att jag tränat på tok för lite och att benen inte var helt som de skulle. Vid sju km tappade jag kvinnan ur sikte, och letade på en ny rygg att hålla ögonen på. Sprang förbi mcDonalds efter 7,5 och mådde rejält illa av lukten. Usch! Kom sen in mot stadsparken, full av hejjande folk, bland annat släkt-supportrarna som gav extra energi vid 8 km.
Där nånstans slutade jag bry mig om tiden, brydde mig enbart om att kunna ta mig i mål. Vid det laget gick dock joggingen riktigt bra (om än väldans sakta), tycker ofta det är jobbigare i mitten av millopp än i slutet. Sprang in på 67 min ungefär, milen på ca 64.
Sämre än sist, men kände mig så himla nöjd ändå!! Superjobbigt var det men det kändes verkligen som att jag övervann mig själv när jag gav mig ut och tog mig runt. Nu är jag superpeppad inför tjejmilen, och sen hoppas jag på att springa Hässelbyloppet också. Häftigt att man kan springa ett lopp och tycka det är värsta kicken, efter att aldrig ha varit en joggare innan jag så smått provade på det för ett par somrar sen. Rekommenderar verkligen alla att utmana sig själva och ge sig ut, så himla roligt när man märker att man faktiskt kan. Och, jag har insett det, alla kan ju inte vara bäst, det kan vara kul ändå. Så nu slutar jag skämmas för långsamma tider och allt sånt, tänker hädanefter vara STOLT över att jag ger mig ut trots en kropp som inte är tipptopp.
Hur gick det då för övriga i släktlaget, kanske någon undrar. Det gick hur bra som helst! Mkt fina tider, alla under timmen, flera slog personbästa. Mkt stolt över oss allihopa!
3 kommentarer:
sluta tänka på tiden, tänk på hur duktig du är som faktiskt springer en hel mil (och lite till om jag inte har fattat det helt fel?), Heja heja!!
ja nej som sagt, det är så jag tänker (numera) :-) Japp, kvartsmaran är ganska precis mitt mellan 10 och 11 km. Hur gick det för dig ikväll=
Bra jobbat vännen! Helt rätt inställning att inte bry sig/skämmas över sina tider - tycker absolut att man ska springa för sin egen skull och inte bry sig om alla andras tider och om vad andra ska tycka. Tror man mår allra bäst då! Du är superduktig! Vi ses imorgon! Kram JA
Skicka en kommentar