Såg en intervju häromdagen där temat var familj och äktenskap. Intervjuoffret som skrev om just detta hänvisade till amerikansk forskning som visade att gifta män i heteroförhållanden är lyckligare än ogifta, lever längre, tjänar mer och är gladare i allmänhet. Gifta kvinnor däremot är olyckligare än ogifta, tjänar sämre, lever kortare och jag vet inte allt vad det var.
MEN! Glada nyheter. Det var på väg att ändras, dock fanns det några punkter som skulle uppfyllas om det ska vara riktigt lyckosamma förutsättningar. Man ska inte gifta sig under 25 (80% av alla par i USA som har gift sig under 25 skiljer sig) och man ska ha inga eller få barn. Kvinnan ska dessutom ha ett självständigt arbetsliv och liv överhuvudtaget.
Vad tror ni? Jag tycker att det låter rimligt (eller så hoppas jag bara det eftersom jag själv var över 25 när vi gifte oss och dessutom planerar att landa på 0-2 barn). Jag tror att man blir lyckligare om man inte lever genom sina barn utan för sig själv (och självklart också FÖR sina barn om man har några, men inte bara för dem liksom). Och jag kan tycka att det amerikanska yrket "hemmafru" är lite läskigt. Inte som min egen kära mor och fler med henne som fick/får en rad ungar och förstås var hemma med oss när vi var små men mammor som lever på sin man och sköter allt hemma och sen blir dumpade när de är 50 bast och hoppsan då hade visst alla barn flygit ut och man har inget jobb och inga pensionspengar och ingen att ta hand om.
Hur som helst.
Vad gör er lyckliga i era äktenskap eller relationer, ni som har såna? För mig handlar det mkt om att göra saker tillsammans, prata mycket och verkligen dela allt med varandra. Att vara gift med sin bästis, det gillar jag! (Tror vi har haft det här uppe förut, men det är ju ett intressant ämne tycker jag).
6 kommentarer:
För min del är det tillsammansvarandet som är det allra bästa. Att göra saker gemensamt är också bra men att bara VARA är toppen. Och det blir bättre och bättre med åren, i alla fall de här 34 första :-)
tryggheten, att veta att det alltid finns någon där att dela glädje och sorg med. Och bristen på ensamhet.
Att man har egna liv/intressen och inte gör ALLT tillsammans så att man har något att prata om när man ses och jag tror även att man uppskattar och tar vara på den tid man faktiskt får tillsammans bättre om den tiden är lite begränsad! Tänker oxå ofta på vad prästen sa på ert bröllop; "Det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att bli älskad utan en gåva som man ska vara glad och tacksam för"
Kram JA
å, sa prästen det på vårt bröllop? Bra sagt. Jag var uppenbarligen lite okoncentrerad ;-) Håller med er alla, och håller också med om att bara vara räcker bra ofta!
Ja, visst är det ett intressant ämne. Att verkligen trivas ihop som vänner är oerhört viktigt och självklart att det finns kärlek. Att hamna i det där med att bara serva den andre kan inte vara bra. Men jag kan inte låta bli att tänka på min mamma som servat i alla år och gör det fortfarande, men hon och pappa älskar verkligen varandra och visar det efter att varit gifta i 51 år. Det är stort.
ja, de tillhör dessutom väl en generation som nästan ser det som självklart, att det ska vara så. Kanske på något sätt lättare då, att låta det vara så och ändå vara nöjd med det? När man har hållt ihop så länge blir det förhoppningsvis som Mark Levengood sa i en intervju, "jag vet inte längre var jag slutar och Jonas börjar". Det tyckte jag var fint sagt!
Skicka en kommentar