Osmart

Tyckte jag var lite smart när jag tog en oplogad trappa på väg hem från bussen igår, i stället för att gå den en minuts långa omvägen från bussen.
Det visade sig att genväg blev om inte senväg så åtminstone en väldigt obekväm väg. Benen for iväg och jag landade med revbenen i järnräcket bredvid trappan. Kändes väldigt vuxet att bry sig mer om hur man mådde än om någon möjligtvis hade sett vurpan. Tack vare att jag var vuxen och brydde mig om hur jag mådde kände jag snabbt att något inte var som det skulle i bröstkorgen, men även om det gick lite tungt att andas insåg jag att jag förmodligen skulle ha mått sämre om en lunga blev punkterad. Ådrog mig var mormor sa om sina revben som hon brukade hosta av då och då, att de självläker. Så jag sitter här hemma och självläker, kan man säga.