hormonigt inlägg

Igår tog jag alltså premiärturen med Ruby. Vi gjorde första stoppet efter ungefär 100
meter, för att hälsa på Mys. Sen gled vi fram längst med sjön en bit innan jag fick sammandragningar och vi tog oss hem igen. MYCKET trevligt. Jag promenerar ju nuförtiden i ungefär 3 km/h, varför det känns nästan som vanligt när man kommer upp på en hoj. Framför allt väldigt skönt i morse när jag skulle till tåget.





I övrigt har jag idag reflekterat över hur jobbigt det är att hela tiden behöva svara på hur jag mår. Jag fattar att folk undrar, det är ju omtanke. Men vad svarar man? Säger man "jo tack, det är bra" på klassiskt vis blir ju folk nöjda i allmänhet. Säger man "jo tack det går an, förutom halsbrännan och det faktum att jag har svårt att röra mig, sova, sitta och hålla igång i största allmänhet" blir folk nervösa och hänvisar antingen till graviditeten (jahaaaa, har det med det att göra?) eller låtsas som att man har svarat att allt är bra. Det viktigaste är ju att pojken mår bra, för min del kan jag ligga till sängs i två månader bara han kommer ut sen, men om nån FRÅGAR så svarar man ju helst sanningsenligt. Men från och med nu ska jag nog säga "det funkar" i stället, det kan ju innebära vad som helst. Och funkar gör det ju. :-)