Framme

Resan gick bra, även om jag till en början var spänd som en fiolsträng. Satt som en eldgaffel bakom ratten och tittade mkt noga på trafiken (ja det gjorde jag iof hela vägen). Stannade för att tanka innan jag hunnit ut ur stan, ngt stressad över att Hugo fortfarande var vaken. Sprang ut och sköt in kortet i läsaren, läsaren bad om att jag skulle knappa min kod. Ser i ögonvrån att jag inte har öppnat tanklocket. Tänker INTE: just det, tanklocket ska jag öppna också innan jag kan sticka in bensinslangen, men nu kan jag ju börja med att knappa koden.

Nej, jag tänker: OH DU GODE TID JAG HAR INTE ÖPPNAT TANKLOCKET MÅSTE ÖPPNA TANKLOCKET NU INNAN JAG GÖR NÅNTING ANNAT!! MÅSTE SPARA TID OCH VARA EFFEKTIV!!

Där nånstans började jag tagga ned och inse att det började bli fel i huvudet på mig. Resten av resan gick i lugnet och harmonins tecken. Det är inte det att jag inte tycker om att köra, jag älskar att köra bil, det handlar mer om att jag tycker att trafiken är en farlig plats för min lilla högt älskade skatt vistas i. I samma linje som att typ allt är farligt utom att ligga hemma i sängen och titta på mobilen som snurrar ovanför.

Hur som helst, efter en mysig lunch med farmor och faster G i Strängnäs är vi alltså nu ute på landet. (Man har läst och sett för mkt Rosamunde Pilcher om det känns väldigt exotiskt och movielike att klä sig och barnet i stickad tröja och sen avverka mil efter mil på slingriga vägar rätt ut i geografin). Nu sover äntligen Hugo efter att ha varit lite upptrissad av allt nytt. Snyggo har för er som undrar landat i Paris och ligger nu och sover på ett spartanskt hotellrum utan TV, vilket jag tyckte borde spela mindre roll eftersom han inte kan franska.