Så här skulle ALDRIG Henke och Ragnar ha burit sig åt.

När man ska åka hemifrån en viss tid med en viss bebis och en viss ganska stor mängd packning, går ju liksom hela dagen åt till att man vid just denna speciella tidpunkt ska vara klar, ren, nybajsad (främst barnet), ha stängt av ugnen lagat mat till maken (curlingfru) matat katterna vattnat blommorna matat sig själv matat barnet KÅNKAT ARTONHUNDRA väskor medans man glatt sjunger på en helt GALEN frekvens för att hålla barnet vid gott mod.

Var var jag?

Just ja, jo alltså, man känner sig ju så sjukt nöjd när man sitter där i bilen vid den tidpunkt man tänkt sig, barnet är trött och man har tajmat in att han kommer somna inom tre minuter.

Och DÅ STARTAR JU INTE JFK-BILEN. (JFK är ursprungligen en hemsk svordom som jag och Tina uppfann på den tiden vi behövde lämpliga svordomar för killar som var knäppa. Eftersom den är så hemsk kommer jag inte att avslöja mer än så, men den passar bra här i sammanhanget).

Försöker i en kvart, ringer Snyggo som inte svarar, ringer pappa som svarar. Men har lite svårt att hjälpa till från kontoret. Går in med gråten i halsen, klär av Miniapan och lägger honom i sängen (somnar inom tre minuter, vad var det jag sa) och försöker låta bli att STORBÖLA. Jag är en amningshormonell kvinna liksom, allt måste bara FLYTA PÅ just nu.

Efter ett tag ringer pappa och har då läst på om allehanda Volvoproblem som kan uppstå. Han säger att jo, Volvo V50 har en del startproblem, testa att sätta gasen i botten när du vrider om nyckeln. Man ska testa det enligt instruktionsboken nämligen. Känns ju helt normalt, men visst, jag springer ut och testar eftersom Hugo sover. Och det funkar.

Jaha, vad bra då, då får jag väl testa att åka iväg med den här riskabla bilen, bara det att nu sover barnet och när han vaknar kommer han att vara hungrig och när han har ätit kommer det vara gigantiska in- och utfartsköer genom hela stan. Så jag får väl åka typ i natt då.

Och nej, jag gråter INTE medans jag skriver detta, är MKT samlad.