Lekishjälten

Jag gjorde just nåt som jag inte brukar göra.

På Fejjan hittar man ju alla möjliga och omöjliga människor, och ikväll när jag surfade in där såg jag av en slump ett namn jag kände igen. I minnet for jag tillbaka 25-26 år i tiden.

Jag har just lyckats ta mig ut ur ett kuddrum, som ska vara en rolig plats, men där jag hållts instängd så länge att jag gått fram till fönstret på andra våningen och funderat på om man dör ifall man hoppar. Jag har lyckats ta mig ut ur kuddrummet bara för att dras tillbaka och tryckas upp mot en vägg mot vilken ett av de andra barnen håller fast mig medans det andra tar ett strypgrepp om min hals. Jag hör steg som närmar sig men jag hör på stegen att det inte är någon som kommer hjälpa till. "Men sååå får man väl inte göra!" säger hon med sina skorrande "r", och fortsätter sen in i personalrummet på sina höga klackar.

Jag tror kanske att det är en annan slags pedagoger på dagens förskolor. Om jag mot förmodan ser en förskolefröken på höga klackar kommer jag ta Hugo under armen och springa.

Jag lyckas ta mig ur det där greppet som 20 år senare gör att jag får avbryta självskyddsträningen på jobbet när vi ska öva strypgrepp. Jag tar mig ur det och springer så snabbt jag kan, mockasinerna smattrande mot plastmattan, springer med andan i halsen tills jag får syn på honom. Han, den nya "fröken" som kom häromdagen, som kanske är som fröken på höga klackar men som kanske är snällare!? Jag chansar. Jag får tag i honom, gömmer mig bakom honom och tar ett stadigt grepp om hans ben.

Han frågar hur det är fatt och ingen annan vågar längre säga eller göra nåt.

Jag hade lite mera frid i själen under tiden han var där. För honom var det kanske några månader eller nåt år i väntan på det "riktiga jobbet", för mig var det skillnaden på att ha ont i magen eller inte, när jag skulle gå till lekis.

Det blev bättre när jag började skolan. Men nu såg jag alltså hans namn, och då fick jag ett infall. Jag skrev ett mail på fejjan och berättade det här. Hur mycket han betydde för en liten lintott med utstående tänder och Hacke hackspett på tröjan. Så mycket att jag fortfarande två och ett halvt decennium senare minns det som om det hade varit igår.

Utstående tänder? Kanske ni tänker nu. Hon har väl inte utstående tänder? Nej just det, för jag hade en tandställning sen som jag tappade en gång när vi var på bio. Men det är en annan historia.

(ja ni fattar väl att jag hittade den sen efter att ha krälat runt under alla bänkar, eftersom tänderna som sagt inte står ut längre).

Med detta tackar jag för mig och tar natt.