varannan veckas-barnen

I kölvattnet av Happy happy-debatten har jag tänkt mycket på barnen. Perspektivet är ju de vuxnas - det blir så mycket lättare och bättre när man bara behöver vara förälder varannan vecka. Man blir gladare och orkar mer.

Jag har sagt det förr, jag är inte emot skilsmässa om man inte kan leva tillsammans. Och det finns helt säkert barn som har det bra även med föräldrar på olika håll. Men sen finns barnen som kommer ikläm, när mamma eller pappa bildar Den Nya Familjen. Där barnet aldrig kommer att ingå på riktigt. Jag vet inte varför, men jag kom att tänka på det idag när jag sövde Hugo för sin middagslur. Han låg intill mig på sängen i sin blå munkjacka, med sitt rufsiga lilla hår på skaft. Tänkte tanken på att behöva sätta på honom en liten ryggsäck och skicka iväg honom till Pappa och Pappas Nya Fru och Pappas Nya Barn. Där han blir ett nödvändigt ont, istället för det bästa i hela världen. Det gjorde ont i hela hjärtat. (Och för att ingen ska behöva försöka se om det finns nåt att läsa mellan raderna så nej då, vi har det mkt bra och har inga planer på att skiljas).

Nej, jag vet att det inte är så för alla barn, men nu är det barnen som hamnat i kläm som jag tänker på.

Fast sen finns det bonusföräldrarna som slåss för sina barn också. Eller sin partners barn, rättare sagt. Som min väninna T som fick två barn "på köpet" och som insåg att dessa barn skulle ha det bäst om de fick kontinuitet, lugn och ro hemma hos dem. Oavsett om det hade varit enklare och mer lockande att bara ägna sig åt sin lilla familj och de egna barnen. Sina egna barn SKA man slåss för om det behövs, förmodligen svårare att göra det för någon annans barn och därför blir det också på ett sätt större. Jag hoppas att hennes bonusar ska känna det när de vuxit upp, att deras föräldrar visserligen inte kunde leva ihop, men de fick en förälder TILL i stället, en som har varit på deras sida hela tiden. Jag hoppas barnen som växer upp och känner så är många fler än de andra barnen, de som önskas osynliga.