Norska spörsmål

Vem har kommit på att lunchmöten är en bra ide? Efter 25 nya mil i bilen på förmiddagen var jag vrålhungrig och närmast aggressiv när jag kom tillbaka till kontoret. Tänkte att det bästa sättet att försöka representera svensk K-vård i det läget skulle vara att äta min sallad och nicka uppmuntrande åt vem som än tilltalade mig.

Sätter mig bredvid ny norsk bekantskap som ivrigt berättar om deras dagar här i Sverige, och hur de jobbar i Norge (tror jag, jag var väldigt fokuserad på min sallad).

När jag plötsligt märker att han nu artigt tittat på mig i närmare en halv minut, och således... Kära nån, han har frågat nåt!! Det hade ju inte gjort nåt, om det inte varit för att jag låtsats hänga med i samtalets varenda sväng, och nu plötsligt inte hade den blekaste om vad som frågats.

Nåväl, han tyckte säkert jag verkade helförvirrad men med lite mat i magen lyckades jag sen iaf förmedla ungefär vad jag tror väntades av mitt lilla föredrag, och sen åkte jag hem och terapibakade bullar.

I morgon är det nytt seminarium som jag ska gå på i egenskap av teamledare, (schysst arbetsplats som befordrar en när man är föräldraledig) och även om alla pratar svenska då vet jag inte om jag hunnit läsa in mig så himla bra. Måste nog äta en bulle också, för att ladda.