söndag, oktober 07, 2012
Hörrni alla föräldrar.
Hjälp mig här. Jag är nog lite extra blödig och hormonig nu, gravid och allt. Men den där beskyddarinstinkten man känner för sitt eller sina barn, den där känslan av att man vill göra allt och när blotta tanken på att han eller hon skulle må dåligt får en att vilja sätta sig ned och böla, är den normal eller? Kommer det att vara så här hela livet nu? Hur hanterar man den? Jag antar att det i grund och botten är en bra grej, förstås. Man SKA ju vilja beskydda och ta hand om sina ungar. Men man kan ju inte styra alla omständigheter... så vad gör man ISTÄLLET för att lägga sig ned och gråta över att världen är en farlig plats? Ok, jag överdriver lite här, för att poängen ska gå fram. Jag tänkte inte gråta just nu, ska dricka te och kolla Solsidan, men emotser gärna lite reflexioner i ämnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja, det är en fullt normal känsla (även om gravidhormoner kan förstora det mesta...) Mitt sätt att hantera de otänkbara tankarna är att blockera dem - man kan inte leva ett liv fullt av what ifs. Min kusin dog när han var 8 o fyra år senare är mamman ganska kvar under isen, men det finns ingen anledning att lägga sig där redan innan det har hänt. De allra flesta barn lever ju tills de blir gamla! (Precis som de allra flesta barn inte blir våldtäktsmän, något jag måste påminna mig om dagligen i jobbet...) Man kan nog bara ta en dag i taget o hoppas att solen går upp imorgon också.
True.
Jag håller med ovanstående talare. Känslorna försvinner inte men man lär sig att hantera dem. Man kan inte skydda dem mot allt även om man vill. Det är inte lätt alla gånger, men man lär sig. Går man och tänker på allt som kan hända får man en massa ångest och oro helt i onödan. Lycka till!! Kram
De flesta klarar sig ju väldigt bra. För ett år var jag nervös att släppa in Joel i den hemska skolvärlden (jag överdriver också) och nu går det så bra. Men visst är jag mer blödig, men jag håller också på att lära mig leva med det. Många gånger gör det t o m ont när jag hör andra barn gråta, speciellt om jag är på en resa ifrån mina barn. Sen har vi också en tillit till Gud att Han är med :). Kram kram Tina
Jag är också lite inne på det där med att man inte kan skydda dem mot allt... Vissa saker får man väl helt enkelt bara släppa... Och om man tänker på sig själv så blev man ju en hyfsat stabil vuxen trots att skolan inte alltid var lätt och folk ibland var dumma pch man var sjuk och mådde dåligt ibland... Allt sånt där som ens egna föräldrar inte hade en chans att kunna skydda en ifrån! Kram till er
Skicka en kommentar