Och i soffan låg Simon.

Allt var ju liksom förberett för att Snyggot skulle ha kommit hem i natt.

Jag hade ju tänkt överraska honom med att åka och möta upp på Arlanda, vilket han inte hade förväntat sig eftersom han skulle ha kommit mitt i natten. Med anledning av detta hade jag lockat hit Simon som övernattningsgäst, varför han snällt kuskat hit från flickvännen inne i stan och nu var redo att sträcka ut sig på soffan. När han anlänt hade jag redan upptäckt att Snyggos flyg var så sent att han skulle missa anslutningen, men det är ju alltid trevligt att hänga lite med brorsan.

Således fick jag i morse ta med Hugo till MVC, där jag hade inbokat besök. Allt såg bra ut förutom att järnvärdet var lite lågt, i vanlig ordning. Låtsades att jag tänker äta järntabletter men kommer faktiskt fuska med dem och äta blodpudding i stället - järntabletterna får min mage att stå helt still. Vecka 26 nu, tiden går så himla fort! Verkligen en livlig bebis om jag jämför med Hugo, den här karatebruden sparkar redan så att det gör ont i bland, sin relativt taniga kroppshydda till trots.

Hur som haver barnen kär, efter MVC-besöket hade Snyggo landat med första flighten från Köpenhamn och vi möttes upp hemma för puss och kram och överlämning av barn. Hugo var så till sig i trasan av att träffa pappa igen att han bara sprang runt runt och skrek av skratt, helt speedad.

Nu har vi klarat av veckohandling, Hugo sover och det återstår lite soffhäng och te för mig och min resenär. 8:a blev han förresten, i EM. Och Dublin marathon avverkade han dessutom på pigga ben igår. Själv längtar jag galet mkt efter att springa, även om nån marathondistans inte kommer vara aktuell för mig...